Skräck är ett mäktigt vapen. Det har en räckvidd som konventionella vapenslag på egen hand inte kommer i närheten av, och får konsekvenser och effekter även om inga skott ännu har avlossats eller bomber har detonerat.
Det är också ett vapen som är oerhört svårt att försvara sig emot – och en del av den svårigheten består i att varje offentlig åtgärd man tar till för att skydda sig mot ett faktiskt angrepp, på sätt och vis bidrar till den skräck som det är terrorhotets mål att sprida.
Så har den som varit ute och flugit i sommar i alla lägen varit tvungen att passera en säkerhetskontroll.
Det är en sund och rationell svarsåtgärd vars omfattning ökade efter vågen av terrordåd riktade mot flygplan i början på 00-talet. Men det fungerar också som en påminnelse om dessa terrordåd, om flygplans bräcklighet och om att det faktiskt finns människor som har eller haft för avsikt att skada och döda flygresenärer.
Just den effekten gör att varje svar på ett hot – som det just nu mycket omdiskuterade hotet om islamistiskt motiverad terrorism riktad mot Sverige – kommer med svåra avvägningar.
Vilken åtgärd är egentligen rationell och effektiv? Och vilken är egentligen att på förhand ge efter och ge hotet och skräcken dess avsedda effekt?
Det är förstås ofta omöjligt att veta – och det ska noteras att berörda myndigheter ända sedan den bedömda terrorhotnivån höjdes har varit föredömligt tydliga.
De har gång på gång understrukit att höjningen inte beror på något akut föreliggande hot, utan snarare om en samlad och långsiktig bild, samt att den signal som höjningen utgör egentligen inte är riktad till allmänheten, utan till myndigheterna.
Det är bra. Men det betyder också att ett stort ansvar vilar på oss i just allmänheten, och i synnerhet på dem av oss som är verksamma i offentligheten att inte ställa hotet i centrum av våra ord och våra tankar.
Det innebär på sätt och vis nämligen att ge efter inför det redan nu.
Det är lätt att se uttalanden och kommentarer om situationens allvar som en självklar del av en pågående rapportering. Men tar man bara ett steg tillbaka ser man att det också är ett pågående narrativ som lätt blir självförstärkande.
Idag talas det ofta om vikten av psykologiskt försvar. Men det är viktigt att inte bara tala om det, utan också att faktiskt praktisera det – för det är lika sant att terroristdåd är ytterst sällsynta händer, som det nyligen var sant att alla de drönare som svävade i luften inte var ryska spionfarkoster på väg mot svenska kärnkraftverk.