När restriktionerna först kom, med bud att vi skulle jobba hemifrån vi som kan det och bara träffa närmaste familj, då gjorde jag förstås det. Jag är inte en av alla de som kämpat i vården eller som riskerat att bli smittad på jobbet, men att bara vara hemma påverkade mig väldigt negativt. Jag lovar att fler kan relatera. Jag har det senaste året mest rört mig mellan dator, säng, toa, kök och tv. Jag har inte klätt mig i annat än mjukisbyxor och tshirten jag sov i. Jag har sett alla säsonger av Vänner två gånger och längtat till ett normalt, socialt liv.
Nu har jag ägnat våren åt att gå ner de kilon jag lyckats gå upp sedan pandemin inleddes. Jag har färgat och klippt håret så att utväxten inte längre når ner till öronen. Hela min aura är utbytt. Jag har längtat och väntat och nu slår jag upp dörrarna mot världen och som i en musikal sjunger jag ut: "Jag är reeeedo!"
Samhället öppnar upp. Stegvis, förvisso, men ett av stegen sker ju faktiskt idag. Gränsen för antal deltagare man får vara på privata sammankomster höjs så att du kan ha den där festen du tänkte ha när du fyllde jämnt förra året. Upp till 900 personer kan springa ett lopp (inte vad jag längtat efter, men vi är alla olika). Man får vara fler och regleringen av krogarnas öppettider försvinner!
Det här är det närmsta kosläpp vi faktiskt upplevt på länge och samtidigt som jag gläds slår en tanke mig som inte går att sudda bort från mitt inre. Tänk om jag inte längre vet hur man gör? På ett mingel till exempel, när man går runt och ska prata med folk man inte känner sedan innan och komma med någonting smart att säga men ändå lättsamt skratta med åt ett halvdant skämt för att nå social acceptans.
Eller när ens vänner gifter sig? Är det då meningen att jag ska sitta bredvid någon vid middagen och prata om hur jag och bruden lärde känna varandra på universitetet och sedan intresserat lyssna på en historia om när bordsgrannen och hon for till Berlin? Nej, bevare mig väl. Nu när jag inte övat på småprat på ett helt år låter det som en sådan ansträngning att jag kommer behöva ännu ett år av social återhämtning.
Och krogen? Herregud. Hur kan jag i ett helt års tid längtat efter att trängas med människor som är så onyktra att de skambefriat och inlevelsefullt skriker med i texten när låten “Genom eld och vatten” av Sarek spelas på krogen? Hur ska jag, som suttit hemma med otvättat hår under ett års tid, orka göra mig snygg bara för att sedan känna mina skor klistras fast i golvet där folk spillt drinkar?
Sedan tänker jag på allt det där jag avskydde med att gå på sociala event tidigare nu troligtvis kommer vara kraftigt förstärkt när så många människor inte kunnat göra allt det där på närmare ett års tid. Folk kommer bara ösa ur sig anekdoter och vilja prata om allt!
Jag skulle hävda att jag är socialt begåvad. Jag är duktigt på att lyssna, och komma med de rätta följdfrågorna. Har du presenterat dig för mig kommer jag ihåg ditt namn och upprepar det vid väl valt tillfälle så att du ska känna att jag ser dig. Men jag har också minimalt tålamod och jag misstänker att jag inte har fått längre stubin av att vara isolerad ett år. "Satt jag hemma och längtade efter det här?", kommer jag att undra. Och sedan slutar det gissningsvis med att jag trots allt bara vill gå hem, dra på mig ett par mjukisbyxor, och kolla på Vänner.