Om jag ska komma med ett personligt erkännande, så är det att jag faktiskt aldrig riktigt har förstått det där med surströmming. Det är inte för att jag inte har försökt – jag kan inte ens höra om en surströmmingskväll utan att lite försiktigt fråga om jag inte får vara med på ett hörn.
Kanske kommer det från barndomen. Jag minns hur mina farföräldrar en gång om året brukade bli lite fnissiga, och prata om att på lördag minsann var säkrast att vi höll oss på ett par mils avstånd från deras sommarställe.
De brukade till och med gå över till grannarna och förvarna dem inför den årliga surströmmingskvällen – fast även de själva med all sannolikhet öppnade en burk just den kvällen – och sedan dess har surströmmingen för mig alltid varit en del av allt det man lär sig att tycka om när man är vuxen.
År efter år har jag gjort tappra försök – men det som fäller mig är faktiskt aldrig lukten, utan smaken. Den är helt enkelt lite för skarp för min del – eller kanske måste jag fortfarande bara bli lite större och vänta ett par år till.
Att döma av helgens rapportering om det svenska strömmingsfisket gör jag nog bäst i att inte dröja för länge med det. Såväl SR som SVT rapporterar om drastiskt minskade fångster av strömming i år, så pass att fiskare och producenter blir tvungna att lägga ned verksamheten.
Där man tidigare räknade fångsterna i ton, kan de nu gå ned till tiotals kilon. Det är inte tillräckligt – och det värsta är att detta enbart är det för vardagsmänniskan uppe på ytan synliga symtomet på ett ekosystem som har fått sig en rejäl knäck.
Flera årtionden av omfattande industritrålning har lett till att strömmingspopulationen i Östersjön har fått svårt att återhämta sig, på samma sätt som tidigare har skett med östersjötorsken.
Än sorgligare är att strömmingen i sådana fall knappast alls fiskas för att användas som matfisk, utan exporteras utomlands för att användas som djurfoder. På sätt och vis är det en nästan övertydlig illustration över den ansiktslösa, globaliserade kapitalismen när den fungerar som sämst.
Så förvandlas en gemensam naturlig resurs till en siffra på den sista raden i en årsredovisning någonstans, utan att någon av dem som står på stranden förstår varför eller ens att det var på väg att ske.
Det är en kortsiktig rovdrift på gemensamma naturliga resurser – och om det är någonting som strömmingspopulationens kollaps kanske kan få oss att se så är det att en sådan skada i naturen alltid också för med sig en skada på kulturen och för de människor som är beroende av den.
För oss är det långt till de bleknande korallreven utanför Australiens kust. Visst är det sorgligt att läsa om och se bilder av deras död till följd av den globala uppvärmningen – men det som sker precis runt om knuten för oss har en förmåga att drabba oss på ett helt annat sätt.
Det känns faktiskt i magen att titta ut över Östersjön och veta att det under dess spegelblanka yta hålla på att bli tomt. Det är övergödning, det är bottendöd och det är ekosystem som kollapsar utan att någon vet när – eller ens om – de kan byggas upp på nytt.
Det är glädjande att landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg (S) har gett jordbruksverket i uppdrag att se över trålfisket. Men det är faktiskt bråttom nu, och Miljöpartiets förslag om ett totalstopp för trålningen är i nuläget värt att ta på allvar.
Vi vill väl ändå att nya generationer av barn ska lära sig att tycka om – eller kanske inte tycka om – surströmming när de växer upp?