Sitt inte inne när allt hopp är ute. Texten pryder min vägg i hallen hemma som en påminnelse i flera betydelser. Det finns alltid något mer att säga, något mer att göra, en annan vinkel att se ifrån. Hoppet framför allt.
Kalix - där jag bor - har under flera år nu varit i toppen som årets friluftskommun i landet och första plats i Norrbotten. Det är viktigt för oss att det finns bra tillgänglighet där vi lever och verkar till ett brett utbud av kultur, friluftsliv, idrott och olika typer av organiserade eller spontanaktiviteter.
Det är inte utan orsak som vi letar oss ut när vi behöver samla kraft eller koppla av, när vi vill visa upp orten för andra eller drömmer oss tillbaka till ett fint minne med någon vi håller kär.
Om du fick en extra dag tillsammans med någon du saknar – när du blundar, vart ser du er befinna er då?
Nyligen har vi blivit påminda om naturens välgörande effekt, om hur en promenad i skogen sänker våra stressnivåer jämfört mot att gå i stadsmiljö. Om detta skrev Veronica Palm en ledare i förra veckan. Det låter självklart kan man tycka, men vi behöver påminna oss om att när vi prioriterar den där timmen för att gå ut – att för bästa effekt styra sina fötter mot vad naturen kan ge. För det ska vi veta – vi behöver det mer nu än någonsin.
Vi vill alla finnas i en samtid som är god för oss alla. Vi skulle gärna se en värld utan all förfäran och mörker. Jag har länge känt att jag inte orkar se ytterligare en nyhet om mördade barn i kriget, men sen går det ytterligare veckor och månader och det känns som ondskan är oändlig. Jag vet inte när världen kommer bli fri, om den någonsin blir det. Men vi får aldrig börja blunda och vi måste fortsätta hoppas.
Jag ser dessa nyheter på avstånd i nyhetssändningar och inte från ett hem där bomberna skakar mina väggar. Det är inte min egen familj som mördas. Jag har värme, en plats att sova på, rent vatten och tillgång till mat varje dag. Jag tänker att jag kommer aldrig kunna förstå styrkan hos krigets överlevare.
Vi behöver inte ens titta utanför länet för att veta att det finns människor som inte har råd att köpa mat, eller känner otrygghet varje dag. Det måste vara en otroligt tung känsla att kämpa varje månad för att få hushållsekonomin att gå ihop med mat på bordet, kläder till barnen efter säsong, julklappar och så mycket mer.
Eländet finns närmare än så med våld i hemmet – ofta mäns våld mot kvinnor – men också för de som lever i annan otrygghet som t.ex. samsjuklighet med psykisk ohälsa och missbruksproblem. Nyligen deltog jag i en föreläsning av Najdja Ståhl en stark kvinna som vittnade om sin barndom och hur det var att växa upp som maskrosbarn. Budskapet var tydligt – Våga orosanmäla om du får den där magkänslan att det inte står rätt till. Särskilt om du misstänker att ett barn far illa. De behöver ofta hjälp att bli hörda. Hellre fler än ingen gång, så anta aldrig att någon annan redan agerat. Stå upp för din medmänniska.
Sitt inte inne med dina ord. Våga höja din röst när du ser någon som far illa, blir orättvist behandlad eller om du kan bidra med något gott. Det finns hopp. Det gäller bara att vi är ännu fler som ställer krav, står upp och berättar vad som är en önskvärd verklighet.
Sitt inte inne med din empati. Jag blev politiker för att jag vill göra världen lite bättre. Det börjar i hur vi själva förhåller oss till vår egna direkta verklighet och hur dom beslut jag tar påverkar andra. När jag slutar ta beslut på jobbet eller i mina uppdrag eller i min vardag som är bra för andra, eller mig själv för den delen – då måste jag tänka om. Jag förväntar mig intet mindre av andra.
Så – sitt inte inne, när allt hopp är ute.