Det har hänt något med vårt tidigare så toleranta samhälle. Vårt land blir allt mer polariserat, motsättningar mellan olika grupper i samhället ökar. Från vissa håll försöker man underblåsa konflikter och motsättningar genom att förvränga fakta. I kölvattnet av SD börjar nazister allt oftare göra sin otäcka stämma hörd.
Det finns också ljus i tunneln, t ex undersökningar som visar att Sverige har det bästa anseendet i världen. (Se Forbes undersökning som publicerades i Veckans affärer 2019-10-17.)
Självklart finns förbättringar i vårt land att göra, men förbättringar kommer inte genom hat och hot!
Jag är uppvuxen i Jukkasjärvi, en by utanför Kiruna. Uppväxten lärde mig mycket, t ex en så naturlig sak som att visa respekt för andra människor oavsett bakgrund. Det var inte rosenrött hela tiden, utan det var diskussioner, bråk och bus, men vi fick lära oss att be om ursäkt om vi hade betett oss dumt åt på något sätt.
Vi lekte och idrottade tillsammans, vi bybor, samer och ibland någon amerikan vars föräldrar jobbade på Esrange. För det mesta var det en trygg och harmonisk uppväxt som jag är tacksam över att fått upplevt.
Jag minns berättelser om min farmorsmor och farmorsfar som upplät husrum till samer som kom till byn för att proviantera mm, trots att de redan var trångbodda och hade många egna barn att ta hand om. Det var inte tal om annat än att ställa upp för varandra. Så har det varit, man har levt och verkat sida vid sida.
Men nu är läget annorlunda. Den s k Girjasdomen väcker känslor. En ny hatstorm växer fram, denna gång mot samer.
Polariseringen ökar ytterligare och till vilken nytta? Ni som är delaktiga i hatet, vad löser detta, tar det inte en massa onödig energi från er? Vad vill ni åstadkomma? Att ständigt hata kostar på!
I ett läge där känslor styr är det lätt att anta saker som senare visar sig vara fel. För att minimera risken för felaktiga antaganden kan det vara en bra idé att ta kontakt med samebyn och ställa frågor.
Självklart finns frågan där, var vi andra är i allt detta och hur ska våra behov av att få vistas i naturen för rekreation, jakt och fiske tillfredsställas?
I mitt jobb som coach och ledarkonsult vet jag att samtal och samverkan är det som ger bäst resultat och ger svar på viktiga frågor. I detta fall är den stora frågan, hur kan vi fortsätta att leva sida vid sida med respekt för varandras behov? Vi är och kommer att vara ömsesidigt beroende av varandra under lång tid framöver.
Rätt hanterat, med samtal och samverkan, tror jag att vi kan nå en bra lösning. Kanske tom bättre än det varit tidigare?