Höstmörkret blandas med mörkret i nyhetsrapporteringen. Sprängningar, skjutningar och en lågkonjunktur som äter sig in i plånbok och själ.
Optimisten klättrar i uppförsbacke denna oktober.
Kammaråklagaren Lisa Dos Santos, som dagligen jobbar med att bekämpa gängkriminaliteten, intervjuades nyligen i Söndagsintervjun (P1 6/10). En av frågorna hon fick var hur länge hon kommer att orka.
Svaret blev att hennes engagemang inte tar slut för att det blir jobbigt, snarare växer det som en motkraft i uppgivna stunder.
Hennes uppmaning till allmänheten är baserad på hennes egen inställning och låter som en variant av den svenskfödde amerikanske fackföreningsmannen och protestsångaren Joe Hills bevingade ord: ”Sörj inte, organisera er!”.
Den luttrade åklagaren vädjar nämligen till folket att inte bara konsumera hemska nyheter om våldsvågen i vårt land. I stället borde var och en reflektera över vad hon kan göra åt den och försöka omsätta reflektionen i praktik.
Ansvaret för utvecklingen ligger inte bara hos rättsväsendet, hela samhället måste höja sig, menar Dos Santos.
Såväl dyrtiderna som gängkriminaliteten drabbar oss olika beroende på var i samhället vi befinner oss. I ett avsnitt av Ekonomibyrån nyligen diskuterades ämnet social rörlighet (SVT 6/10). I praktiken handlar det om friheten att välja yrke: att skomakarens barn inte ska behöva bliva vid sin förälders läst.
Men vad händer med ett samhälle när alla förväntas sträva i samma riktning, från de jobb som är grundbultar i samhällets maskineri?
Det är lätt att hålla med vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman som i programmet ifrågasätter varför ”onödiga” jobb – jag tror vi kan föreställa oss att de tillhör de höginkomsttagare vars strejk inte skulle få samhället att stanna upp nämnvärt – idealiseras medan jobb som tandsköterska, busschaufför och förskolepersonal anses vara sådana som folk förväntas vilja lämna.
Innan vi utropar 2023 till ett annus horribilis (hemskt år på latin) borde vi alla fundera över vad vi kan göra för att stärka samhället. Fundera, och sedan: agera.
Uppgiften att lösa våldsspiralen går förstås inte att lägga i knät på skötsamma medborgare. Ändå ligger det något i att vi måste förstå att utvecklingen är något som angår oss alla.
En del av stärkandet av samhället är att visa uppskattning till de som gör det jobb som vi alla är beroende av. Att höja statusen för denna typ av yrken är inte minst ett sätt att visa ungdomar att det finns alternativa vägar till den kriminella banan.