Till en av socialdemokratins många framgångar hör att de lyckades svinga sig från att vara upprorsmakare till att bli statsbärande.
De klarade av att häva sig från samhällskritiker till samhällsbyggare; att vara förbannade, bråkiga och kritiska aktivister som kunde ta ansvar för att skapa ett bättre alternativ.
Politik var inte bara att vilja utan också att kunna. Och våga utmana genom att välja bort de fantasifyllda alternativen till dem som är genomförbara.
Det var socialdemokratins credo. Och allt skedde utan att de krympte, utan istället växte bland väljarna.
Detta gjordes möjligt genom att kombinera förändringsviljan med ett hänsynstagande till andra maktstrukturer, hämmande traditioner och folkets skepsis till förändringar. Socialdemokratin genomförde denna metamorfos, från revolutionärer till regeringsbildare, med fredliga metoder.
Det har, inte utan ironi, skildrats hur socialisten Hjalmar Branting så småningom kom att ses som en ny Engelbrekt, och Per Albin Hansson blev ”landsfader”.
Upprorsledarna blev hövdingar.
Framgångarna gjorde också att progressiva borgerliga krafter slöt upp bakom socialdemokratins projekt och ämbetsmannakåren anpassade sig och fick som tack behålla sina positioner i förvaltningen.
Kapitalisterna, som inledningsvis försökte krossa facket som ett måsägg under en stövelklack, sadlade om och började göra affärer med arbetarrörelsen. Storfinansen trivdes med de forna revolutionärerna eftersom de hjälpte dem att utveckla affärerna.
Nu har den folkliga ilska som länge var motorn i det socialdemokratiska samhällsbygget tagit sig nya vägar. Det näst största partiet i svensk politik har uppkommit därför att folks längtan efter politiska krafttag försummats, och rörelsen allt mer kommit att uppfattas som en systemkramande elit.
Käftsmällarna har varit så pass ordentliga att socialdemokratin nu tycks stå inför en period av politisk omprövning.
Men det är de inte ensamma om.
Moderaterna har gått från att ha varit ivriga nyliberala kritiker av kontrollsamhälle och statlig repression – till att krama staten och med stor entusiasm använda sig av politisk makt för att detaljstyra medborgarna; liberalerna har tagit in på regeringskansliet med samma glädje som en 90-åring lägger in sig på hospice; kristdemokraterna har svingat sig från Nya Testamentets kärleksbudskap till Gamla Testamentets förbannelser med sådan kraft, att det osar svavel från talarstolen i Tjockhult ända ner hit till Blekinge.
Men den största förändringen är den som Sverigedemokraterna står inför. Efter att framgångsrikt kritiserat den svenska samhällsutvecklingen som outsiders är de nu i praktiken ett regeringsparti, och därmed också ansvariga för det som sker i landet.
Förvisso kan de skylla på att de inte i formell mening sitter i regeringen, men alla inser att de är med och styr. Inte så medvetet, som en del tror, utan mer som griniga recensenter av vad de övriga ”riktiga” regeringspartierna gör. Men gradvis kommer SD att växa in i rollen och då kan vi räkna med att de också kräver att få sitta i regeringen även formellt.
SD och regeringen kan, i skuggan av deras misslyckanden, alltid säga att allt skit är sossarnas fel. Men gradvis kommer de tillsammans att betraktas som ansvariga.
Frågan är hur dessa upprorsmakare i SD kommer att ta sig som hövdingar? Klarar de av denna förändring utan att krympa ihop?
Det är vad vi sett så långt. Det verkar vara så att många SD-väljare nu återvänder till socialdemokratin. Inte minst LO-anslutna kommer tillbaka till fadershuset där morsan Anderssonskan styr.
Men varning här! De gör så, troligtvis inte därför att de tycker att socialdemokratin plötsligt blivit ett toppenparti, utan därför att högerregeringen inklusive SD inte håller vad de lovat. Var dessa väljare finns 2026 har vi ingen aning om, inte minst de själva