Rysslands invasion av Ukraina har väckt till liv vårt kollektiva minne av kontakterna österut.
Det är en ännu icke avslutad process som börjar på 1200-talet och nu återaktiverats.
Exempelvis har det där gamla uttrycket, ”Är du alldeles rysk!”, aktualiserats. Ett talesätt i vissa delar av vårt land som används ibland när någon exempelvis gör dumheter eller är störig. Givetvis ett arv från ryska krigiska insatser i vårt land.
Den som tycker det vibrerar av rasism kan trösta sig med att det exempelvis på kontinenten finns uttryck som ”gå som en svensk” (berusad) eller ”gör dig inte svensk” (spela inte dum).
Vad vi nu har att fundera över är vad vi ska tro om Ryssland? Är det ett land som kan bli en del av den västerländska civilisationen, och bli som ”vi”, eller är de en egen civilisation, som inte kommer att smälta in i Europa?
Det är ju inte så enkelt att vi bara tittar på den geografiska kartan och repeterar skolkunskaperna – Ryssland är en del av Europa och gränsen går vid Uralbergen – utan vi kan lika gärna se Europa som en kulturell avvikande halvö på den Asiatiska kontinenten.
På grund av floder och berg skapades detta ”Väst-Asien” med attityder, myter och praxis som lade grunden för såväl demokratin som kapitalismen.
Vi fick chansen att bygga en civilisation utan att ständigt bli utsatta för plundrande härar från öster på det sätt som exempelvis ryssarna blev.
Geografi kan forma ett lands kultur och politiska tradition. Och de traditionella tankemönstren hänger med under århundraden och påverkar dagspolitiken.
Det är en vanlig schablon som vi ibland vräker ur oss, att fler borde läsa historia. Men risken med detta är att historieberoendet kan hålla folk fångna i en vanföreställning. De får en minskad förmåga att se verkligheten som den är.
Kort sagt. För mycket historia kan bli en belastning om den skapar filter som tar bort en klarsynt verklighetsuppfattning.
På så sätt kan den som är rätt okunnig om historia vara att föredra, eftersom det är någon som inte försöker ta sig framåt med ett mentalt släpankare.
Vad har detta då med Rysslands eventuella Europa-status att göra?
Jo, den nuvarande ryska utrikespolitiken kan ses som ett historiskt arv sedan långt tillbaka.
Ibland söks rötterna ända tillbaka till Ivan den Förskräcklige. Han lade grunden för en rysk tradition om att landet behöver göra ständiga erövringar för att säkra sin nationella överlevnad.
Exempelvis skrev författaren och den pessimistiske filosofen Cioran 1957, att Ivan var ”urbilden av en mardröm”, ”en korsning av Mongoliet och Bysans”. (”Historia och utopi”, Bokförlaget Faethon, 2022)
Denna disposition har förstärkts av att landet ständigt invaderats av arméer från olika håll, först från öst och syd, sen från väst.
Dessutom, och det menar fler än Cioran, uppfattar sig ryssarna som de rätta arvtagarna till Romarriket och den ”sanna” kristendomen.
Ryssarna har genom den ortodoxa kyrkan gjorts immuna mot en verklig modernisering:
”Den ortodoxa kyrkan har sålunda två ansikten - å ena sidan har den bemödat sig om att söva massorna, å den andra bistod den tsarerna, väckte deras ambitioner samt möjliggjorde enorma erövringar i den passiva befolkningens namn”, skriver Cioran.
Vi har vant oss vid ett ständigt ältande om islam och islamism. Men frågan är om inte den ryskortodoxa kyrkan också borde funderas över?
Vad den geografiska dispositionen förstärkt med religionen gjort för Ryssland skulle med detta synsätt kunna förklara deras handlingar.
Den främsta drivkraften sitter inte i huvudet på Putin. Det är inte så, att hade han bara blivit ammat ordentligt av sin mamma, eller fått mer terapi i ungdomen, så hade kriget inte inträffat.
Det är inte så enkelt att han och hans medbrottslingar bara vill återupprätta Sovjetunionen. Snarare var Sovjet en variant på en rysk grundformation, en storslagen religionsdriven föreställning om den egna betydelsen, som följer en tradition om att ständigt vara på sin vakt gentemot en lömsk omgivning.
Är det något som sitter i Putins huvud så är det den ryska uppfattningen att vara omgiven av fiender som försöker krossa Ryssland. Denna tradition kan några kalla förföljelsemani, andra historisk lärdom.
Så frågan är egentligen inte om Ryssland är en del av Europa eller inte. Utan vad de själv vill. Och som det ser ut nu, är det uppenbart att de inte vill ha med Europa att göra. Det senaste året har vi sett hur de istället kommenderas av sina gamla hjärnspöken.