Så gav då Riksbanken upp till sist.
Räntan sänktes rejält. Banken ska – äntligen – fokusera på sin huvuduppgift, att hålla prisökningarna kring 2 procent.
Det innebär att fler investeringar kan komma igång och fler jobb skapas.
Riksbanken gav också ett ganska tydligt besked om att man inte längre låter räntepolitiken styras av storleken på hushållens skuldsättning utan överlåter det till politiken
Inte en dag för tidigt.
För det senaste året har varit en galen tid när det gäller penningpolitiken. Prisökningarna har varit låga, vissa tider t o m obefintliga. Avvikelsen från målet har växt.
Ändå har Riksbanken hållit tillbaka räntesänkningarna.
Det har i sin tur fått arbetsmarknadens parter att börja tveka om förutsättningarna för lönebildningen. Gäller 2-procentsmålet?
Under tiden pratade Riksbanken om hushållens skuldsättning som det stora problemet.
Hur orolig bör man vara för hushållens skuldsättning? Riskerar vi en bostadsbubbla?
Det finns inga enkla svar på de frågorna.
Visserligen har hushållens skulder i förhållande till den disponibla inkomsten stadigt ökat sedan 1994. Men är det en osund eller farlig ökning?
En hel del analytiker (bl a Finansinspektionen) menar att prisökningen på bostäder huvudsakligen kan förklaras med fundamentala faktorer.
Inflyttningen till de stora städerna har varit stark och vi har byggt alldeles för lite. Att läget skulle vara oroande avfärdades också av den utredning som i våras analyserade svenskarna skuldsättning.
En liten grupp överskuldsatta har hamnat i en skuldfälla. Men den stora gruppen med höga lån är hushåll med god ekonomi som också skulle klara en prisnedgång.
Därtill kommer att ränteförändringar är ett trubbigt vapen mot en eventuell bolånebubbla.
Än mer absurt är det att samhällsintresset av ökade investeringar och fler jobb ska få stå tillbaka för att villaägare och bostadsrättsägare inte ska drabbas av en punkterad prisbubbla.
Det har rätt länge stått klart att det egentligen är politikens sak att hantera skuldproblemet.
Medlen för att kyla ned bostadsmarknaden är också kända. Höjda amorteringskrav, lånetak, lägre ränteavdrag, ökat bostadsbyggande.
Inom den politiska sfären har dock viljan att ta sig an saken varit ytterst begränsad. De tänkbara medlen är ju inga valvinnare precis.
Anders Borg har pratat en hel del, men som vanligt inte gått till konkret handling.
Alla de som tycker Borg är en fantastisk finansminister borde fundera över vad som egentligen kännetecknar en stor politiker.
Är det förmågan att formulera klatschiga vädermetaforer och stryka medelklassväljarna medhårs med populära reformer som sänkta skatter?
Eller är det att ha modet att även fatta obekväma beslut, om man anser att det behövs för en sund ekonomisk utveckling?
Mätt på det sättet är Anders Borg inget annat än en medelmåtta. När det gäller på riktigt har han fegat ur.