Regeringen måste agera mot bokbålen nu

Den senaste organiserade koranbränningen i Sverige har fått obehagliga konsekvenser långt bortom rikets gränser. Den skedde i torsdags utanför den irakiska ambassaden i Stockholm, men redan natten innan sattes den svenska ambassaden i Bagdad i brand av demonstranter. 
Sedan dess har den irakiska regeringen visserligen satt igång en utredning av dådet, men också förbjudit svenska företag från att verka i landet och utvisat den svenska ambassadören. 
Från stora delar av den muslimska världen hörs fördömanden och ställningstaganden mot att Sverige fortsatt tillåter offentliga och organiserade koranbränningar att äga rum med polisbeskydd.
De har svårt att förstå att detta är att betrakta som ett ärende som har med yttrandefrihet att göra – och hur förkastliga vissa av protesterna är, så måste jag i ärlighetens namn erkänna att jag också har det.  
Yttrandefriheten och demonstrationsfriheten är två av de allra viktigaste – för att inte säga heligaste – principer vi har, men det betyder inte att allt som också är ett uttryck för yttrandefrihet måste vara lagligt och tillåtet.
I så fall hade vi knappast kunnat lagföra förtal, hets mot folkgrupp eller många typer av förargelseväckande beteende i våra domstolar.
Därför kommer det alltid att förbli ett mysterium att vår definition av yttrandefrihet plötsligt har kommit bli rätten för vilken extremist och vilken – ursäkta uttrycket – knallhatt som helst att när som helst kommendera ut polisbeskydd för att organisera ett bokbål.
Det är knappast vare sig lagstiftarens avsikt eller folkflertalets mening – och det gäller fler bokbål än just dessa. 
I just detta fall råkar det vara koranen som är utsatt, och det har förstås sina rötter i de islamfientliga stämningar som under de senaste åren har piskats upp av i första hand Sverigedemokraterna och deras sympatisörer. 
Det gör att Ulf Kristerssons (M) regering sitter i en knivig sits – de vilar på stöd från Sverigedemokraterna som upprepade gånger har uppmuntrat koranbränningar, och är varken fria eller särskilt trovärdiga i att ta ställning emot dem. 
Ändå är läget för att ta tag i frågan bättre än det var för en månad sedan – då blockerade Turkiets president Erdogan fortfarande den svenska Nato-ansökan, och varje steg hade tolkats som en del av förhandlingarna med honom.
Den risken löper man inte nu – i stället kommer man från ytterhögerns håll få höra att alla försök att komma tillrätta med situationen är att ge vika för hotelser och visa svaghet.
Så är emellertid inte fallet, och det resonemanget faller faktiskt på sin egen orimlighet. Att någon annan tycker att vi ska göra det, är faktiskt det allra sämsta argumentet för att inte göra det som faktiskt också råkar vara rätt.
Därför bör regeringen omedelbart tillsätta en utredning med uppdrag att skyndsamt komma fram till på vilket sätt vi ska kunna täppa till denna lucka i vår lagstiftning. 
Om det inte redan i nuläget finns lagrum för att förbjuda den här typen av aktioner, bör vi skyndsamt se till att harmoniera vår lagstiftning med resten av Europas och västvärldens definition av yttrandefrihet.
Varken yttrandefriheten eller någonting annat kan nämligen tillåtas att fungera som en sköld mot verklighetens komplexitet, eller att varje handling – yttrandefrihetsskyddad eller ej – får konsekvenser i den.
Vi har principer, och de är viktigare än nästan allt annat för oss. Men att vi till varje pris ska hjälpa till att organisera bokbål på allmän plats har faktiskt aldrig varit en av dem.