Äntligen har sommaren släpat sig till våra breddgrader. För mig har det alltid inneburit stugliv med familjen i Lule skärgård. Som en flock flyttfåglar reser vi år efter år ner till kusten.
Vi söker oss till det lilla, det tysta, det lugna. Till ett falurött paradis på 64 kvadratmeter, med vita knutar, veranda, och bastu. Med havsutsikt och vildhallon vid farstun.
Över taknocken tornar en högrest björk. Ett vårdträd som vakar över oss, med rötter som förbinder jord och gård med himlen i sin krona. Här, här är vår plats på jorden.
Det är en vacker julidag. En sådan som får det att brumma - varmt och behagligt - som en humla i bröstet. Lågmäld och pittoresk som en Lerin-tavla. Andaktsfull som i en domkyrka.
Solen brinner vitt som magnesium bakom en nyans av moln. Tussar av cumulus driver stilla över den pastellbleka himlen, som skum på dövatten.
Jag följer en fiskgjuse med blicken. Hon cirklar och ryttlar ovanför, på spaning efter vak. Där nere fårar svallvågorna efter en båt havet som en plogbill i jorden. Byteslös från jakten följer hon båten inåt land.
Bland öar av blommande blåklockor leker en grupp barn i ett hav av gräs, och i hamnen sitter jag och min flickvän på en brygga och metar, med fötterna dinglande över kanten. Triumferande drar hon upp abborre efter abborre, medan jag knappt får ett nafs.
På insjön intill hamnen häckar storlommen, vars gälla yl ackompanjerar göken och nattskärran i midnattssolens nocturne. I gläntornas ljus växer lingontuva jämte blåbärsris, och allt verkar vila i ett varats syskonskap.
Men känslan av beständighet och ro är bedräglig. Dagar som denna blir allt färre.
Klimatförändringarna går nämligen dubbelt så snabbt i vårt län jämfört med medelsnittet i världen. Även vi får ett blötare, varmare och mer oberäkneligt klimat.
Själva vår sinnebild för stabilitet, tallen, vacklar när temperaturen stiger. Rotmassan förtvinar och träden tappar fotfästet. Högre nederbörd eroderar jorden och träden faller lättare för storm.
Skogsbotten blir mossigare, buskigare, mörkare. Ormbunkar tränger ut lingon och blåbär som trivs i mager jord med morgonljus. Gäddan och abborren vandrar allt högre upp i vattendragen i takt med att sjöarna blir varmare, medan rödingen och öringen försvinner.
Trädgränsen klättrar obönhörligen uppåt kalfjället och förvandlar det till snår av vide och ljung. Blåklockan ersätter tuvull och fjällögontröst längs dess sluttningar.
Den unika flora och fauna vi har är vårt naturarv. Vi vet hur bräckligt det är och hur lätt det kan förgås. I synnerhet de arktiska arterna lever prekärt. Bor du redan på en fjälltopp finns det ju inte så många platser att ta vägen.
Men vägen mot en artfattig framtid är inte oundviklig. Genom att vårda populationerna av de arter vi har kan vi skapa bättre förutsättningar för den genetiska variation som krävs för anpassning till en ny miljö.
Fjällräven är ett bra exempel. Tack vare länsstyrelsernas arbete har stammen återhämtat sig under 2000-talet. Men med Tidöregeringens nedskärningar av naturvården hotas nu den biologiska mångfalden även från politiskt håll.
Man hade kunnat tro att partier som kallar sig nationalkonservativa skulle vara intresserade av att konservera det arv som besjungs i nationalsången. Ni vet, de där orden om vår fjällhöga nord?
Men nej, som i allt annat föredrar regeringen här enfald över mångfald. Även biologisk sådan. Vår natur förtjänar bättre.