I den gångna veckan har flera av de svenska storbankerna presenterat sina kvartalsrapporter. De har alla någonting gemensamt – men det är inte vad man till en början skulle kunna tro.
Med tanke på att den svenska ekonomin just nu befinner sig i det som åtminstone ser ut som förutsättningarna till en perfekt storm, hade man kunnat tro att det borde ha varit tuffa tider för denna nyckelspelare i den svenska ekonomin.
Den svenska kronan är svag gentemot alla valutor som är relevanta för oss och fastighetssektorn gungar samtidigt som inflationen envist suger sig fast och eroderar ytterligare en del av dess köpkraft.
Räntorna stiger eftersom Riksbanken gör sitt bästa för att få den under kontroll och kyla ner den svenska ekonomin, men hittills utan tillräckliga resultat.
Kommuner och regioner är pressade, och enligt Statistiska Centralbyrån har svenska hushåll på kort tid förlorat upp till 100 miljarder kronor sammanlagt. Även om arbetsmarknaden ännu inte har börjat ta allvarligt stryk, så är det en farhåga som finns vid horisonten.
Det är inga goda nyheter – men som kvartalsrapporterna avslöjar är detta i det närmaste musik i öronen på bankernas direktörer och ägare.
De gör nämligen kanon- och rekordvinster på just de räntehöjningar som är avsedda att vända den ekonomiska utvecklingen, och det är framförallt hushållens bolån som är den stora kassakon för deras del.
På grund av de senaste årtiondenas bostadspolitik har ett banklån på miljonbelopp gått från att vara något märkvärdigt eller ens en förmån, till någonting som för många har varit en nödvändighet om man vill skaffa sig en bostad.
Hushållens galopperande skuldsättning är en utveckling som har gödslats av utförsäljningar av hyresrätter, av de alltför generösa ränteavdragen och av 2010-talets lågräntepolitik, och ingen av de åtgärder som har satts in har kunnat hejda den.
Nu är notan för lånefesten till slut här – och det är i vanlig ordning de med allra sämst marginaler på sina bolån, de som kommit allra sist till marknaden och de som inte har möjligheten att flytta till någonting mindre som behöver betala den; det är ungas och barnfamiljers hushållskassor, som just nu fyller vinstkolumnen i storbankernas rapporter.
Det sticker förstås i ögonen, och Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Mikael Damberg gör helt rätt i att kräva att regeringen tar i med hårdhandskarna mot bankerna och kräver att de höjer räntorna även på de insatta pengarna.
Bankerna är en systemviktig verksamhet som – det vet vi – kommer att räddas av skattebetalarna när de själva får problem. Men den rollen kommer inte enbart med privilegier – den kommer också med ett ansvar.
Det borde om inte annat ligga i deras egenintresse att inte bidra till alltför stora skador på den marknad som när allt kommer omkring är deras levebröd.
Samtidigt gäller det att inte göra sig några illusioner om att en ökade insättningsränta skulle betyda särskilt mycket för de utsatta hushållen. Den som har miljonlån är sällan densamme som har stora summor insatta på banken, och rimligare räntor skulle förmodligen göra mer för rättskänslan än för plånboken.
Det går väl an – men om vi ska tala allvar, så borde detta framför allt vara en väckarklocka för att den utbredda skuldsättningen inte är ett teoretiskt problem vi kan skjuta på framtiden.
Det är i stället ett tecken på ett ekonomiskt system som länge har varit på väg åt fel håll, och som riskerar att inte hinna bromsa i tid om det plötsligt skulle stå inför ett stup.