För någon vecka sen gjorde jag ett test på Aftonbladet. Resultatet var 100 procent: ”Du har inte det som krävs för att bli Paradise Hotel-deltagare”. Testet gick ut på att känna till svenska talesätt och ordspråk. Exempelvis bättre en fågel i handen än tio i skogen.
Väldigt många ser Paradise Hotel, men jag kan däremot inte låta bli att tänka på hur samhället skulle vara om den typen av program var de enda dokumentära skildringarna. Om NRJ:s felhörningar vore de mest avancerade analyser vi hörde i radio.
Ett grundfundament i svenskt medielandskap är public service. Det är en frihet som människor i andra länder kämpar för. Vi kan slå på SVT och veta att de nyheter som sänds är resultatet av arbetet på en oberoende redaktion. Se ett brett programutbud med såväl folkbildande som folkfestliga inslag.
Lägereldstelevision som är alltifrån Den stora älgvandringen till Melodifestivalen och På Spåret. Nyhetsfördjupningar, lokala nyhetssändningar och inte minst roliga och pedagogiska barnprogram. Bolibompa-appen som jag vet att många småbarnsföräldrar nyttjar.
Sveriges Radio med såväl nyheter och humor som fördjupande dokumentärer och alltifrån ny musik i P3 som du aldrig hör i kommersiella kanaler, till klassisk musik från Berwaldhallen och P4 Norrbottens uppenbara favorit Karma Chameleon.
Och UR som lärt både mig och min son om återvinning och fåglar i skogen.
När beslutet fattades om att finansiera public service via skatten var det många som uttryckte oro för vissa politikers ambitioner att mer direkt styra över utbudet och speglingsuppdraget. Public service-utredningens förslag i våras och den historiska oenigheten, politiska utspel från regeringen och samarbetspartiet SD och höstens budget har gjort det tydligt att det inte bara är en farhåga, utan en realitet som nu successivt ska verkställas.
Vi måste vara villiga att betala för att få ta del av kvalitativ nyhetsbevakning med en ansvarig utgivare och seriösa redaktioner i hela landet som verkar efter Publicitetsreglerna. Ett public service som speglar hela samhället och erbjuder en mångfald av program. Där program får sändas utan att behöva hackas upp av reklam. Där public service får verka för att nå ungdomar på de sätt de konsumerar samhällsfrågor, i och genom sociala medier.
Sverige behöver en långsiktig och bred överenskommelse om public service. Inte att de som så flagrant ogillar oberoende media får sätta agendan för hur den ska krympas. Vi behöver medier som sänder program om alltifrån nyheter till tjejer som kör epa i Östersund, om barnen som föddes 2010 till jaktprogram, matlagning inför Eid och program på exempelvis meänkieli, finska och samiska. Vår demokrati behöver underhållning, kultur, nyheter, sport och undervisande och bildande i symbios.
Vi vet vilken fågel vi har i handen, men vi vet inte vad den oklara medieagendan från Tidösamarbetet kommer att skapa långsiktigt. Mot bakgrund av regeringens första aviserade kapning av public service i höstens kulturbudget känns det därför lite som ett talesätt.
Upp som en sol(film) och ner som en pannkaka.