Riksdagsledamoten var kanske lite nervös. Först beklagade han sig över att tidningarna inte rapporterat tillräckligt om Socialdemokraternas vinster i Januariavtalet. Sedan sa han att lokaltidningarna verkade ha som affärsmodell att bara skriva om negativa nyheter.
Tredje gången han klagade på media fick jag nog.
Föredraget jag lyssnade på var inte särskilt unikt. Mediekritik är folkligt. Faktum är att det är bland det mest engagerande en politiker kan ägna sig åt.
En studie gjord på uppdrag av Institutet för mediestudier (”Mediekritik driver Twitteraktivitet”, av Andreas Widholm och Fredrik Mårtenson, 2018) kartlade hur svenska riksdagsledamöter twittrar om media. Studien visade att inläggen med hets mot medier fick överlägset flest reaktioner.
Moderater och sverigedemokrater var de som kritiserade media mest. De tre moderaterna Hanif Bali, Jan Ericson och Lars Beckman stod för majoriteten av de kritiska inläggen.
De tyckte särskilt mycket om att ge sig på public service – Bali kallade till exempel SVT för ”Sveriges största producent av lögner och propaganda”.
Det senaste året har jag behövt bemöta drösar av kritik mot media.
Kanske är den en produkt av ett hårdare debattklimat. Kanske har missnöjet alltid funnits där, bara att jag inte märkt av det förrän jag själv började jobba på en redaktion.
Nu lyssnar jag till en socialdemokratisk riksdagsledamot som tror att redaktioner medvetet väljer bort positiva nyheter. Jag blir kontaktad av en klimataktivist som undrar varför svensk media inte skriver om bränderna i Amazonas regnskogar. En gammal klasskompis vill veta varför Aftonbladet gör reportage som han misstänker kan gynna Sverigedemokraterna.
Sanningen är att de medier som vill bli lästa inte skulle ha råd med en dold agenda. De flesta mediebolag vill gå med vinst. Redaktionerna nyhetsvärderar och skriver om det läsarna är intresserade av.
Det är inte en lokaltidnings uppgift att publicera partiernas pressmeddelanden rakt av. Tvärtom är poängen med att läsa en tidning att den har redaktörer som sållar bort saker.
Att Socialdemokraterna ska avskaffa värnskatten för de allra rikaste är en nyhet – att de är för jämlikhet är det inte.
Det är inget fel på mediekritik i sig. En stor tidning, radiostation eller tv-kanal har makt över informationsflödet, och alla med makt ska granskas.
Att kunna och våga kritisera medierna är en förutsättning för det demokratiska samhället. Det är också ett kvitto på medborgarnas självständiga tänkande.
Men okunskap om hur media fungerar kan också bli farlig. Många i min egen generation har aldrig prenumererat på en nyhetstidning och får sin information via sociala medier. De vet inte vad en ledarsida är, eller att den är skild från den opolitiska nyhetsdelen av tidningen. De tror att Expressen är en högertidning och Aftonbladet en vänstertidning.
Okunskapen leder till mediekritik och ett fientligt samtalsklimat. Journalister blir hotade, ibland till och med attackerade. Det är bara några veckor sedan en brittisk journalist blev misshandlad utanför en pub, i vad som verkar ha varit en politiskt motiverad attack.
Den som slutar lita på de traditionella, seriösa medierna börjar lätt vända sig till sajter med vinklad information eller nyhetsurval som bekräftar läsarens världsbild. En utspridd misstro mot medier gör oss i förlängningen mer mottagliga för desinformation.
Då blir mediekritiken allas problem.