Priskris i skilda världar
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Vetemjölet har exempelvis blivit 37 procent dyrare och herrgårdsosten kostar 24 procent mer.
Bilden bekräftas av Statistiska Centralbyråns officiella konsumentprisindex som visar att livsmedelspriserna i maj hade gått upp 8 procent på ett år, nästan dubbelt så mycket som den genomsnittliga prisnivån.
För vissa grupper - t ex ensamma föräldrar med barn och pensionärer - kan prisökningarna vara mycket kännbara. Särskilt om bensin- och oljeprishöjningar kommer ovanpå.
Men på det stora hela taget är ändå den rika världens bekymmer med höjda livsmedelspriser en västanfläkt jämfört med den storm som drar fram genom många fattiga länder. Det är en priskris i skilda världar.
Befolkningen i de fattiga länderna har ju drabbats av mångdubbelt större prisökningar.
Ett baslivsmedel som ris har ökat med 160 procent sedan årets början medan vetepriset fördubblats på ett år. I genomsnitt har världsmarknadspriserna på livsmedel ökat med 85 procent.
Till det kommer att maten i den fattiga världen utgör en betydligt större del av hushållsutgifterna än i den rika.
Medan ett genomsnittshushåll Sverige använder 13 procent av hushållskassan till livsmedel (något mer i barn- och pensionsärsfamiljer) så går hela 60-70 procent av hushållsinkomsten i fattiga länder till mat.
Den kraftiga höjningen av livsmedelspriserna slår alltså mot hjärtat i den fattiga befolkningens ekonomi.
Även om det är stor skillnad i effekter hänger den rika och den fattiga världens problem samman.
Vad vi gör i den rika världen påverkar möjligheterna för de fattiga i världen att överleva. Och i ökande utsträckning får vi räkna med att det omvända också gäller.
Idag går hungerdemonstrationerna i den fattiga världens förorter men skärps konflikten kommer de förr eller senare att riktas mer direkt till oss.
Orsakerna till den nuvarande livsmedelskrisen är många. Det handlar om felslagna skördar och om ökande världsefterfrågan (Kina, Indien), men också om dyrare oljepriser, spekulation och ökad användning av jordbruksareal till biobränsle.
Akut finns inte mycket annat att göra än att hjälpa utsatta länder med mat och pengar.
Men redan nu måste mer strukturella grepp förberedas. Subventionerna till USA:s och EU:s jordbruk måste upphöra, fattiga länders jordbruk måste ges chansen att konkurrera på lika villkor. Småbönder måste få hjälp att effektivisera sina jordbruk och effekterna av spekulationen måste begränsas.
Att regeringscheferna i världens rikaste länder vid sitt G 8-möte åt läckra japanska delikatesser medan de diskuterade matkrisen väckte berättigad ilska.
Men betydligt mer motbjudande är faktiskt att G 8-länderna vägrar att släppa subventionerna till de egna jordbruken och därmed omöjliggör för miljontals fattiga bönder att försörja sig själva.