Det är lätt att bli politiskt deprimerad just nu. Senaste veckan har varit mästerskap i slutsatser om vad USA-valet betyder för Sverige och för världen.
Vi har fått höra mer om ”härliga Harris” och ”tokiga Trump” än vi fick höra om politiken under valet till Europaparlamentet i juni. Vi pratar bara vart femte år och knappt ens det om att vi har ett folkvalt parlament som påverkar oss svenskar betydligt mer i vår vardag än valet i USA gör.
Det är intressant exempelvis hur vi förfasas över abortfrågan. Om att Trump uttryckt att kvinnor som gör abort borde få någon sorts straff. Samtidigt som många i Sverige troligtvis inte alls är insatta i att det står politiker i Europaparlamentet och agiterar på liknande sätt.
Jag tror det är svårt att göra några tvärsäkra analyser av det amerikanska valet än, även om jag precis som alla andra ser risker för såväl säkerhetsläget som handelshinder.
I en av många politiska poddar hörde jag däremot en analys som slog an hos mig. De lyfte att det bara är att acceptera hur det politiska samtalet kommer att föras framöver. De menade att vi behöver anpassa oss till ett högt tonläge, överdrifter, hån, dumförklarande av väljare, polarisering och ett ändlöst smetande av etiketter. Till viss del ser vi redan det i Sverige, om än inte på samma nivå som i USA.
Jag hoppas innerligt att svensk socialdemokrati slutar anpassa sig till politiska samtal som förs på de här premisserna och slutar gå i de retoriska fällorna.
Den här utvecklingen fördummar politiken och spär på förakt. Av den anledningen ser jag inte längre partiledardebatterna i SVT och TV4 utan tar del av politiken på andra sätt. Formaten har för mycket utvecklas till oneliners och påhopp, där ingen får prata till punkt. Det ger mer politisk insikt att exempelvis se partiledardebatterna i Riksdagen, läsa på regeringens hemsida, prata med politiker, läsa krönikor och lyssna på poddar.
Samtidigt som det politiska samtalet får ett högre tonläge och blir mer av underhållning sprids också en bild av att våra politiker inte förstår hur ”vanligt folk” har det. Det är en tes som både förstärks av vissa politiker själva, men även av exempelvis ledarskribenter och politiska kommentatorer. Jag förstår att det på kort sikt gör ett anförande slagkraftigare och en text spetsigare, men på lång sikt förstör det samtalsklimatet. Det bidrar inte heller till förståelsen för hur samhället styrs och hur det kan påverkas.
Min bild av verkligheten är den motsatta, inte minst bland lokalpolitikerna. En stor del av våra politiker lyssnar in, snappar upp, försöker se frågor ur olika perspektiv och påverkar där de är verksamma.
De allra flesta politiker är inte tondöva för de finns i din idrottsförening, i din lokala Facebook-grupp, i ditt jaktlag, på din arbetsplats, sitter i samma väntrum på hälsocentralen eller hämtar barn och barnbarn på förskolan.
Om vi inte vill se utvecklingen som vi ser i USA och som varit väldigt tydlig i det amerikanska presidentvalet behöver vi gemensamt anstränga oss för att bevara det demokratiska samtalet. Ett högt tonläge, smutskastning och överdrifter kommer inte att locka vanligt folk att vara kvar i politiken eller att söka sig dit.
Bästa sättet är att själv engagera sig och att prata politik på ett respektfullt sätt. Det är så vi säkrar demokratin i framtiden.