Vi lever just nu i en tid av snabb politisk förändring – åtminstone när det gäller toppskiktet av de europeiska ledarna. Under onsdagen meddelade Italiens premiärminister Mario Draghi sin avgång efter att ha bedömt som sitt parlamentariska stöd som alltför svagt.
Bara några timmar tidigare hade Boris Johnson i sin karaktäristiska stil sagt farväl som premiärminister med orden ”Hasta la vista, baby” – även han fälldes av parlamentet, men av sin egen partigrupp som slutligen tröttnat på hans kavalkad av skandaler.
Samtidigt är koalitionsregeringen i Tyskland fortfarande ny på jobbet – och har under sitt första år tvingats tampas med konsekvenserna av energipolitiska och geopolitiska beslut som fattats av Angela Merkel och hennes kristdemokrater.
För Italien väntar nu inte bara ytterst dystra ekonomiska utsikter, utan också ett nyval. Det är en oroväckande utsikt med tanke på att opinionsmätningarna just nu toppas av krafter som ligger mycket långt ut till högerkanten.
Storbritannien kommer att bli tvungna att fortsätta att navigera för att hitta sin roll i världen och sin identitet efter EU-utträdet, samtidigt som de hanterar de skotska kraven på självständighet och det tidigare så nära förhållandet till grannländerna.
Även Tyskland tvingas arbeta med sin egen identitet – i krigstider har det inte varit lätt för landet att på samma sätt som under de gångna åren ta på sig den europeiska ledartröjan, men till syvende og sidst finns det ingen annan den passar på.
Alla dessa förändringar sker i olika länder och av olika orsaker – men samtidigt får vi inte blunda för att de också hänger ihop med varandra.
Ytterst går det att knyta vart och ett av dessa maktskiften – och de är bara tre av flera – till olika typer av missnöje med hanteringen av pandemin och av dess ekonomiska följdverkningar; man skulle kunna säga att det är den vind som just nu drar igenom Europa, som väcker turbulens och som just nu får regeringar att falla på löpande band.
Men de hänger inte bara ihop med varandra bakåt, utan också framåt – för de problem som tidigare regeringschefer haft att tampas med går faktiskt inte upp i rök bara för att man röstar bort dem och ropar ”Maktskifte!”
Det var ett lätt och självklart beslut att i samband med den ryska invasionen av Ukraina omedelbart förklara sin solidaritet och sin beredskap att göra vad som än krävdes för att stödja det ukrainska folkets kamp för frihet och självständighet.
Det tycktes redan då inte bara som en moralisk självklarhet, utan också som ett förnuftigt beslut för att sätta stopp för den ryska aggressionspolitiken.
Redan då varnade många för att kriget inte skulle bli kortvarigt, och att dess konsekvenser skulle bli svåra även i vår del av världen. De tycks nu ha fått rätt, då beroendet av rysk gas gör den europeiska ekonomin ytterst sårbar för Vladimir Putins nycker och maktpolitik.
Därför bör ingen vara överraskad över att vi nu har hamnat i en situation där olika länder söker olika utvägar ur den pågående krisen, och där den eniga europeiska fronten faktiskt prövas på allvar.
Men det som var sant i februari är faktiskt sant nu också, och det är ingen mening med att simma halvvägs över Bottenviken. Det är av yttersta betydelse att enigheten håller.
Det gäller för Europa, och det gäller för Sverige – och oavsett vem som sitter på kontoret i Rosenbad efter höstens val är det av överhängande betydelse att den svenska solidariteten med Ukraina är fast, pålitlig och solid.