När man lyssnar på de svar som flera av de svenska partiledarna ger i intervjuer inför höstens val, kan det verka som om strategin i klimatfrågan var uppdelad i två sinsemellan helt olika läger.
Å ena sidan finns de som säger att människor kommer att behöva ändra sin livsstil och anpassa sig efter de nya förutsättningarna, och å andra sidan dem som vill ge det lugnande budskapet att vi kan fortsätta leva våra privatliv precis som vi har gjort förut.
Det är inte bara partiledarnas fel att det har blivit så – det handlar också om de frågor som de har att svara på. Men det är en alltför grov förenkling av den verklighet vi står inför, och hjälper oss egentligen inte att förstå vare sig klimatpolitiken eller den roll politiken har att spela i den.
Den ger nämligen intryck av att de pågående klimatförändringarna antingen är någonting som jag behöver göra något åt själv och på egen hand, eller att de är någonting som ett mer abstrakt samhälle eller globalt samfund kan hantera åt mig.
Kanske, får man känslan av när man lyssnar på vissa partiledare, har vi i Sverige gjort tillräckligt för egen del – kanske kan vi bara vänta och se om någonting sker ute i atmosfären nu?
Men en sådan dikotomi är i grund och botten falsk. Och det menar jag inte bara för att klimatkrisen är någonting så allvarligt och så genomgående att den kommer att förändra våra liv oavsett vad vi väljer att göra åt den.
Jag menar den i första hand på ett politiskt plan. Grunden för det vi kallar för politik att vi alla är medborgare med gemensamma rättigheter och möjligheter att påverka. Men det innebär också att vi alla också är berörda och bär en del av ansvaret för det som är gemensamt.
Till det kommer att valet mellan förändring i vardagen och att fortsätta leva som vi har gjort i grunden är illusoriskt. Människor kommer alltid att ändra sättet de lever på, och de flesta förändringarna beror inte på politiska beslut.
De beror på teknologisk utveckling, på moden och trender som vi följer både medvetet och omedvetet och på vad som tycks vara en inneboende lust att inte ha det exakt likadant som vi alltid har haft det förut.
Den som tvivlar på det behöver bara ställa sig själv frågan hur mycket det egna livet har förändrats under de senaste tio, tjugo eller kanske till och med trettio åren.
De allra flesta av oss har med all säkerhet under den tiden förändrat sättet vi reser på, våra matvanor, hur vi dricker vårt kaffe, våra bostäder, hur vi slänger våra sopor och – sist men inte minst – våra frisyrer och sättet som vi klär oss på.
Det är förändringar som kommer att fortsätta att äga rum, och därför finns det ingenting mer osant än att lova att vi kommer att kunna leva precis som vi har gjort förut; det kommer vi inte att kunna, och det kommer vi faktiskt inte ens att ha lust med.
Politiken har en del i att forma den förändringen – men den har en roll som omväxlande är passiv och aktiv. Ibland måste den bara följa med en utveckling som redan äger rum, andra gånger visar den vägen mot någonting helt nytt.
Men det den aldrig kan göra, är att se till att vi fortsätter att leva våra liv på precis det sätt som vi gör just nu. Vi kommer nämligen alla att ändra på oss, vare sig vi är medvetna om att vi gör det eller inte.
En klok politikers uppdrag är inte att säga tröstande ord, att hålla förändringen borta eller att klamra sig fast vid det som finns, utan att vara med och ge de oundvikliga förändringarna en form.
Det är deras och allas vårt gemensamma ansvar att bestämma hur den framtiden ska se ut.