I kölvattnet av corona-pandemin lurar ökad nationalism, protektionism och t o m provinsialism – många ismer här, som alla i grunden handlar om att vi är rädda för det främmande. Men såklart hoppas jag på peace, love & understanding och en uppgradering för landsbygden.
För är det någonting som pågående pandemi lärt oss, så är det att vi behöver hjälpas åt här i världen. I det lilla såväl som i det stora.
Att ta tempen är ett tecken i tiden. De rent kroppsliga febertopparna måste man ha koll på – det här är faktiskt på liv och död – men en temperaturmätning på mänskligheten är också på sin plats. Ur det perspektivet finns källor av både hopp och förtvivlan att ösa ur.
Ur ett vardagligt mikroperspektiv visar sig människan ha väl utvecklade empatiska drag, humanismen blomstrar på sina håll. Det är en livlina att hålla hårt i. Men nog kryper även oginheten fram i kristider.
Relationen stad-land har fått sig en rejäl törn i corona-tider.
”Åk hem!” utropas kort och gott från påskfager utrymmesbygd. Stadsborna är inte välkomna – oavsett storlek på plånboken. För nu går allt inte att köpa för pengar. Illa dold aggressivitet måste ses i skenet av revanschlystnad: haha – äntligen har vi vad ni alla åtrår. Snö, sol, syre och glest mellan hus och folk. Och ni får inte komma hit!
Kristider blottar svagheter i det moderna samhällsbygget. Hur mycket basilika och ruccolasallad som än odlas på stadens balkonger och kolonilotter så kommer det inte att räcka för att mätta oss.
Vår självförsörjningsgrad vad gäller livsmedel måste öka radikalt. Och var finns mark till det? Utrymmesbygden hägrar.
Vi kan väl börja på vår egen hemmaplan.
För att lands- och glesbygd i Norrbotten ska överleva och utvecklas krävs infrastruktur i form av fungerande telefoni och bredband. Det är den enskilt viktigaste frågan. Oavsett om det handlar om att återta marknadsandelar till länets besöksdestinationer, att nyttja potentialen för ökad odling och djurhållning eller att känna grundläggande trygghet i sitt hem.
Vi måste kunna bli uppringda och ha access till ett schysst internet för att nå kunder och på lika villkor vara en del av världen. Till infrastruktur hör även byaskolor för de yngsta. Ja, jag bor i Vitådalen som ni vet.
Apropå världen så längtar jag sanslöst efter att få återse Paris, Medelhavet och Öresundsbron – såsom stadsbor åtrår att vistas vid älv, hjortronmyr och fjäll.
Så kan vi också motverka pandemins negativa verkningar: se och förstå världen. Peace, love and understanding som sagt.