I min hemstad Stockholm ligger Patricia. Båten man anländer till klockan två på natten för att man ännu inte vill gå hem och lägga sig. På Patricias dansgolv kan man hitta sig ett kvart i fem-ragg om man så vill.
Jag visste inte att Patricia var inflyttad lulebo.
Nu avslutar jag min praktik här på NSD:s ledarsida. Under fyra veckor har jag bott i Luleå.
En av sakerna jag fått höra när jag promenerat längs kajen, är att Patricia låg i Luleås Norra Hamn på 80-talet.Men hon flyttade till Stockholm 1984. Patricia försvann.
I Stockholm blev Patricia så en legendarisk gayklubb. Kanske flyttade hon för att hon kände att Luleås 80-tal var kvävande för homosexuella. Eller på grund av det större konsumentutbud Stockholm erbjöd. Eller av ekonomiska skäl, i Stockholm fanns fler jobb.
Hon såg i vart fall ingen framtid i Norrbotten.
Jag har under praktikperioden vandrat på Luleås gator, åkt till en gård i Karungi, besökt Ikea i Haparanda, stått framför det nedrivna stadshuset i Kiruna.
Norrbotten vittnar om hierarkin mellan stad och land. Resurserna flyttar. Från byar till tätorter, från tätorter till kuststäder, från kuststäder till storstäder.
Urbaniseringen är djupt orättvis. Den banala insikten har slagit mig.
Landsbygdspolitiken är precis som klimatpolitiken. Utvecklingen går otvetydigt åt ett katastrofalt håll, medan politikerna försöker lindra benbrott med hjälp av skavsårsplåster.
Inte konstigt att urbaniseringen framstår som naturlag. Men den är ingen naturlag – den är en ekonomisk lag.
Kapitalismen ackumulerar kapital. Därav koncentrationen av ekonomiska och mänskliga resurser. Så blir det när marknadens effektivitet är överordnad allt annat.
Vore det ens möjligt att ersätta urbanisering med motsatsen – ruralisering? En stor rörelse från städerna till landsbygden? Svar: ja. Allt är möjligt.
Det vore i så fall en radikal utveckling för rättvisa. Frågan är vem som ska åstadkomma det. Marknaden kommer inte göra det, vilket de senaste decennierna har visat. Kommuner och regioner själva mäktar inte ensamma med uppgiften. En stark stat, däremot, har potentialen.
Ett sådant politiskt projekt kunde kallas för statsruralism.
Framtida generationer skulle beskriva 2020-talets utveckling som ”statsruralismens epok”.
En grov skiss av statsruralismen innehåller tre oundvikliga punkter. Näringsliv, offentlig fördelning och befolkning.
Överallt i landet ska finnas företagande, välfärd och inflyttning (det sistnämnda skulle då inte gälla storstäderna, tvärtom). Det är statens ansvar att främja och leda en sådan utveckling.
Näringslivet kan växa av bland annat energi- och livsmedelsproduktion. Biobränsle, vatten- och vindkraft samt närodlad potatis är framtiden. Det fixar Jokkmokk.
Förstatliga kommunalskatten. Idag får den som betalar högst kommunalskatt minst välfärd tillbaka. Orimligt. Det behövs ett nytt skattesystem som per automatik omfördelar från rika till fattigare landsdelar. Skatteunderlaget är tio miljoner människor. Sedan får Arjeplogs kommunpolitiker bestämma var den nya skolan ska byggas.
Så var det inflyttningen. Vad gör det om en ny tjänst som sjuksköterska utlyses ifall ingen söker jobbet? Vi kan använda morötter såsom avskrivna CSN-lån och glesbygdsavdrag. Men kanske behöver vi en gnutta av den utskällda Arbetsmarknadsstyrelsens (AMS) politik från 70-talet, som i folkmun kallades ”Alla måste söderut”.
Ett återupprättande vore på tiden. I så fall under det nya namnet Arbetsmarknadsnämnden (AMN) och i folkmun ”Alla måste norrut”.
Detta är några tankar. Det skulle behövas massiva statliga utredningar och reformpaket för att göra statsruralismen till verklighet. Men direktiven och målen är tydliga – folk ska flytta ut ur städerna som ett led i att göra Sverige jämlikt och rättvist.
Själv drar jag tillbaka ner till Stockholm idag.
Kanske blir det ett besök hos Patricia under sommaren. Då ska jag fråga om hon kan tänka sig att flytta tillbaka till Norrbotten.