Dagen efter valet gick jag ut på stan och tog en kaffe. Cafét var ganska lugnt, och mannen bakom disken frågade om jag hade röstat igår; kanske var han nyfiken, eller kanske ville han bara passa på sig att få en pratstund.
Jag svarade att jag hade gjort det, och fick frågan tillbaka: ”Rött eller blått?”
Jag svarade ”rött” och ryckte en smula uppgivet på axlarna. Kanske borde jag ha frågat honom vad han hade röstat på, men helt ärligt – jag orkade faktiskt inte veta det också.
I stället ryckte han också på axlarna och sa: ”Beklagar. Sånt är livet, ibland vinner man, och man förlorar ibland.”
Ja, svarade jag medan jag tog min kaffe och gick därifrån, det är nästan som fotboll ibland.
Jag tänkte inte närmare på det då, men efteråt har samtalet stannat kvar hos mig. Jag undrar om vi inte hade väldigt fel, och om det inte säger en del om de problem som har drabbat vårt politiska system de senaste åren.
Det har nämligen i takt med den ökade polarisering alltmer kommit att kännas som en sorts tvekamp eller tävling, där partiernas anhängare i allt högre grad påminner mig om hur det känns att stå på en läktare och hejar på.
Det har sin charm, och i idrotten är det på sin plats. Men när supporterskapets mekanismer översätts till politiken är det faktiskt också ett problem.
För en supporter är det nämligen obegripligt hur någon kan hålla på motståndarlaget – och tävlingsmekanismen är en sorts nollsummespel där det antingen är du eller motståndaren som tar hem poängen.
Men på politikens område finns det faktiskt ett tredje alternativ: Att komma överens och göra det som är acceptabelt för de flesta, och bäst för alla.
Det är förstås inte någon vits med att peka ut någon som skyldig till det – men det tydligaste exemplet är hur oppositionen under den gångna mandatperioden har vant sig vid att sabotera budgetprocessen och regeringsarbetet inte för att de faktiskt vill ha eller kan åstadkomma en förändring, utan för att plocka politiska poäng.
Det är vatten under broarna. Men det ställer frågan hur oppositionen kommer att agera under nästa mandatperiod.
Kommer man att kunna ta ett steg tillbaka från polariseringen och eftersträva breda lösningar. Eller kommer man att ge igen med samma mynt, och fortsätta vägen mot en politik som bara går ut på att vinna ibland och förlora ibland?
Det är en svår balansgång att gå. Men det jag hoppas allra mest på just nu är att vi de närmaste fyra åren får en opposition som är en ansvarstagande och konstruktiv kraft i svensk politik.