Händelserna i Ådalen 14 maj 1931 är för alltid inskrivna i den svenska arbetarrörelsens historia. Militär öppnade eld mot demonstrerande arbetare. Fem personer dödades.
Skotten i Ådalen var en tragisk, exceptionell och extrem händelse. Men den var egentligen inte förvånande. Början av 1930-talet var en mycket stökig tid på svensk arbetsmarknad. Tonläget mellan arbetare och arbetsgivare var hårt och oförsonligt.
Det var knutna nävar istället för gemensamma lösningar vid ett förhandlingsbord.
"Antalet arbetskonflikter var närmare 700 om året under första hälften av trettiotalet, och allt fler menade att tiden var inne att lagstifta om skydd för viktiga samhällsfunktioner och oskyldigt drabbade individer", skriver Svante Nycander i sitt standardverk "Makten över arbetsmarknaden" (SNS förlag 2002) – en bok som bör ingå i grundkursen för alla arbetsmarknadspolitiker, fackliga tungviktare och arbetsgivarföreträdare.
Så småningom ledde all oro fram till att socialdemokratiske socialministern Gustav Möller undertecknade en proposition 1935 om inskränkningar i avtalsfriheten och konflikträtten.
I en diskussion på LO:s representantskap 1935 motiverade Möller förslaget med att det förekommit "missgrepp från fackföreningarnas sida utan att vederbörande fackförbund med tillräcklig energi tagit itu därmed".
För en S-regering var det givetvis känsligt att föreslå begränsningar i arbetstagarnas rättigheter. Men Möller underströk att samhället att hade rätt att reagera mot övergrepp varifrån sådana än kom.
Hans proposition blev en tydlig signal till både fackförbund och arbetsgivarorganisationer om att staten kommer att reglera förhållandena på arbetsmarknaden om de inte klara av att göra det själva.
Ställda inför detta politiska tryck började parterna fundera på hur de själva kunde skapa lugn och stabilitet på arbetsmarknaden.
Sommaren 1936 började SAF (den historiska föregångaren till Svenskt Näringsliv) och LO att förhandla på Grand Hotel i Saltsjöbaden och 20 december 1938 kunde parterna underteckna det historiska Saltsjöbadsavtalet.
Arbete och kapital tog varandra i hand och gjorde upp om spelreglerna på arbetsmarknaden. Ett historiskt samförstånd etablerades och blev till stor glädje för både folk, företag och svensk samhällsekonomi.
Den svenska modellen blev ett begrepp i hela världen. På 1960-talet gjorde LO-ordföranden Arne Geijer och SAF-basen Bertil Kugelberg gemensamma resor till USA för att berätta om resultaten av Saltsjöbadsandan.
Jag hoppas vi får uppleva något liknande när parterna nu på nytt får känna av trycket från regering och riksdag. Partierna bakom Januariavtalet (S, C, L och MP) är tydliga med att de vill se en "moderniserad arbetsrätt" och är beredda att föreslå ändringar i LAS (lagen om anställningsskydd). Men samtidigt understryker de fyra partierna att de helst ser att fack och arbetsgivare når en överenskommelse om hur LAS ska reformeras och att regeringen i så fall kommer att lägga ett lagförslag med samma innebörd som denna uppgörelse.
Det framstår även som den klokaste och mest långsiktigt hållbara lösningen. Det är helt enkelt bättre att de direkt berörda (löntagarnas och företagarnas representanter) gör upp om regelverket än att det dikteras av politiska beslut.
Det talas mycket om arbetsmarknadsminister Eva Nordmarks ansvar. Men nycklarna till frid och fröjd på arbetsmarknaden ligger framför allt – och precis som på 1930-talet – hos fack och arbetsgivare.