Det har funnits en bild av Socialdemokraterna som ett maktfullkomligt parti, som dels gör vad som helst för att få och behålla makten, dels driver igenom sina beslut oavsett vad folk tycker.
Januariavtalet förstärkte denna bild. Och med titt på opinionsmätningarna har det stått klart – nu är Socialdemokraterna på väg till historiens sophög!
Det som nu utspelar sig kan komma att förändra denna bild.
I goda tider behandlas Socialdemokraterna styvmoderligt av väljarna, som får alla sina fördomar om Pampartiet Nummer Ett bekräftat. Men när det är kris har partiet möjlighet att bevisa att gammal är äldst, att de är Ansvarspartiet Nummer 1.
Eller snarare. I kris vill folk ha någon som leder, inte som följer.
Det är också den bilden som statsminister Stefan Löfven intar när han framträder som en landsfader in spe, flankerad av yngre ministrar som växer i krisens skugga, tack vare uppbackningen av bistra och sakliga myndighetsföreträdare.
Den svenska modellen bekräftas. Vi har våra konflikter såväl politiskt som intressemässigt, men vi har också förmågan att samverka när det behövs.
En historisk återblick kan påminna oss om fördelarna med detta, och riskerna för att ledarskapet överdriver sin makthunger. Som i boken Populismens idéer från antikens Rom till idag, en antologi utgiven av Axess på Bokförlaget Stolpe, och med redaktörer Kurt Almqvist & PJ Anders Linder, där bland annat Eva Queckfeldt berättar hur konflikterna i Romarriket urartade.
På den tiden stod striden mellan ”optimaterna” (”de bästa”) och ”populares” (”de som tillhör folket”). Olika elitgrupper konkurrerade med varandra och sökte stöd från folket (”proletärerna”). Och för att vinna deras gunst delades bröd ut till subventionerat pris eller rent av gratis.
Denna vana har givit upphov till uttrycket ”bröd och skådespel”, som lever kvar i våra dagar, vilken antyder att metoden att få makt inte är helt avskaffad.
Denna romerska ordning fungerade hyggligt. Fram tills den dag den romerske adelsmannen Publius Clodius Pulcher försökte bli vald till ”folktribun”. Men för att kunna tillträda denna position krävdes att tillhöra ”plebejerna”, alltså underklassen. Hur göra för en adelsman?
Clodius löste problemet genom att låta sig adopteras av en plebej, som dock var yngre än honom själv. Därmed enrollerad i underklassen kunde han bli vald – men blev sedan mördad av politiska motståndare. Och när han skulle kremeras skedde det inne i senatsbyggnaden, som olyckligtvis brann ner.
Queckfeldt sammanfattar:
”Ett symboliskt slut för den gamla romerska republiken där makten utgått från ’Roms senat och folk’! Några år senare skulle Caesar utropas till diktator på livstid.”
Det är onekligen så att vi kan fundera över detta i dessa tider, när politiker kämpat hårt kämpar hårt om folkets gunst med diverse populistiska utspel. Och riskerat att kratta manegen för diktatoriskt lagda ledare.
Därför är det bra att oppositionen i denna kris håller sig sakliga. Att regeringen har is i i magen.
Och till alla som förutspått socialdemokratins undergång kan vi, så långt, säga: Not Dead Yet!