Under hösten lanserades en textproducerande AI med namnet ChatGPT, som sedan dess har rönt en hel del nyfikenhet och uppmärksamhet.
Med dess hjälp kan man få svar på frågor, men också få texter om valfria ämnen skrivna på ett sätt som är långt mer övertygande och kompetent än någon motsvarande tjänst hittills har klarat av.
Just den funktionen har nu lett till så stor oro inom skolvärlden att Expressens ledarsida krävt att de nationella proven i den svenska skolan måste säkras från fusk med hjälp av ChatGPT, och till att utbildningsminister Mats Persson (L) tvingades svara på frågor om saken i P1 morgon
Det är förstås förståeligt att man vill värna om betygssystemets integritet – skolbetygen är någonting som kan få långtgående konsekvenser för enskilda elevers framtid, och det finns verkligen en omfattande och systematisk problematik med dem.
Den handlar om den betygsinflation som i första hand friskolor använder sig av för att inte stöta bort de elever som i det rådande svenska systemet utgör deras främsta inkomstkälla.
Det finns naturligtvis också en problematik med fusk, och det är någonting som framförallt svenska högskolor alltid har haft att kämpa emot och varje år lägger omfattande resurser på att beivra.
Men just denna skräck för att ChatGPT eller liknande AI-botar helt och hållet ska ödelägga lärarnas förmåga att bedöma sina elevers kunskaper och förmågor tycks mig överdriven.
På den tiden jag själv gick i skolan höll internet precis på att slå igenom, och möttes inte sällan av samma sorts reaktioner.
Till många uppgifter var det förbjudet att använda internet, eftersom det ansågs vara en sorts genväg i kontrast till det verkliga kunskapssökandet som enbart kunde ske i böcker och uppslagsverk.
Att i nuläget begränsa elevernas material till läroböckerna eller Nationalencyklopedin låter förstås löjligt.
Snarare än ett sätt att fuska, har internet visat sig vara en resurs som går att använda för att effektivisera och inrikta inlärningen på ett nytt sätt.
Det är en resurs som inte går förlorad när man lämnar skolan. Man måste tvärtom medge att många av oss som vuxna har viss nytta av den i såväl arbetslivet som privat.
Samtidigt måste vi minnas att varken internet eller ChatGPT någonsin kommer att visa sig att vara en kungsväg till vare sig kunskaper eller färdigheter, och att de aldrig kommer att hjälpa oss att förstå eller klara av någonting som vi själva inte kan.
Det krävs kunskaper och färdigheter för att använda sig av dem, och snarare än att fokusera på att bekämpa och beivra de färdigheterna borde vi ställa oss frågan hur vi kan använda oss av dem – både i skolan och utanför den.
Om det nu är så att producerandet av enklare textuppgifter är möjligt att utföra enkelt med hjälp av en dator, så kanske det inte är meningsfullt att det ska vara det primära sättet att examinera våra elever på?
Och om man ser de nya redskapen som en möjlighet för undervisningen i stället för en möjlighet att kringgå den, så öppnar det upp för att ägna ännu mer tid åt kvalitativ förståelse av texternas innehåll än åt deras mekaniska reproduktion.
Idag skulle väl inte ens mina gamla högstadielärare ge mig underkänt betyg för att jag till den här texten har använt mig av internet för att ta reda på exakt vad ChatGPT egentligen är?