”Allting går igen ur tidens grums och mögel
dyker upp ett skrämmande fantom …”
Så inleds revyartisten Karl Gerhard sin berömda kuplett ”Den ökända hästen från Troja” som han framförde, mitt under brinnande världskrig, från Folkans scen i Stockholm 1940.
Gerhard hade en stor dalmålad trähäst i bakgrunden och ville varna för svenska medlöpare till de hitleristiska erövringsförsöken. Samlingsregeringen tyckte att kupletten riskerade att minska Sveriges chanser att stå utanför kriget och slippa tysk ockupation.
Karl Gerhards kuplett blev helt enkelt ett säkerhetspolitiskt hot. Och regeringen agerade därefter.
Det lär till och med ha varit statsminister Per Albin Hansson själv som ringde upp Karl Gerhard och bad honom stryka numret ur sin revy.
Gerhard vägrade, han sade också nej till utrikesminister Christian Günters begäran om att stryka numret från revyn. Vilket ledde fram till att polisen ingrep och stoppade numret.
Hästen lär fortsättningsvis ha släpats in på scenen, men försedd med munkorg ...
Sett ur historiens sken brukar detta tas som ett av exemplen på Sveriges fega undfallenheten under det andra världskriget.
Tillsammans med den tyska transiteringen av soldater, exporten av järnmalm till nazisterna och en del andra krumbukter har många gett utlopp för åsikten att svenskarna borde ha ställt upp mer handfast mot nazisternas framfart.
Vi borde egentligen angripit Hitlertyskland redan 1938 … Men vi fegade ur. Vilket exempelvis Karl Gerhard fick uppleva.
Det finns också en annan åsikt. Sverige gjorde vad vi kunde för att slippa ett krig som vi inte hade anledning att lägga oss i. Vi försökte i det längsta stå utanför. Den som vill laga omelett måste vara beredd på att krossa ägg.
Det var realpolitikens iskalla stål som gjorde att den ökända hästen stoppades.
De som då låg i beredskap vid svenska gränsen – och deras anhöriga – var också till stor del av samma uppfattning. De ville slippa kriget.
Nu är vi i en liknande situation. Vi har kriget nästgårds. Det finns stor politisk enighet om att vi ökar våra chanser att slippa bli indragna om vi ansluter oss fullt ut till Nato.
För att lyckas med detta måste vi också vara beredda på att offra en och annan princip på pragmatismens altare.
Det är också därför regeringen ger intryck av att tumma på våra yttrandefrihetsprinciper, eftersom de tror att denna sorts eftergifter kommer att övertyga turkarna om att släppa in oss i Natovärmen.
Nu ska väl sägas att läget är inte lika allvarligt som det var 1940 när det begav sig för den ökända hästen från Troja. Men det är samma principfråga som står på spel när det exempelvis gäller den så kallade Erdogandockan.
Ska vi följa den svenska traditionen och anpassa oss, eller är det kanske dags att stå upp för svenska demokratiska principer även om det kan komma att kosta oss framtida umbäranden?
Den socialdemokratiska partiledningen håller låg profil just nu, och låter oppositionen mot regeringens undfallenhet mot turkarna skötas av undervegetationen.
Betydligt mer intressant är hur alla de moderater, som under årens lopp hojtat så mycket om grundläggande liberala principer och försvaret av det öppna samhället, nu håller sina annars så välsmorda demokratitrutar stängda.