När jag härförleden träffade min gamla högstadieklass för ett 50-årsjubileum blev det anledning att grunna lite över vad ett halvt århundrade gör med människor.
Vi var drygt 25 personer på drygt 65 år runt bordet och det summerar till runt 1 700 års leverne. Skulle vi lägga den livserfarenheten längs en linje bakåt hamnar vi kring 300-talet. Ungefär då förra folkvandringstiden hade börjat och arkeologiska lämningar antyder svåra tider.
En liknelse som bra beskriver ett 50-årsjubileum är att se det som ett maratonlopp.
Några har sorgligt nog tvingats bryta loppet, men vi som är kvar har nu hunnit så långt att vi i fjärran kan höra högtalarna och sorlet från arenan där vi förväntas gå i mål. Exakt hur långt det är kvar är oklart. Men vi har tagit oss mer än halvvägs.
Ett sätt att mäta avståndet är att undersöka sig själv och omgivningen.
Det finns en avgörande skillnad mellan att bli gammal och att bli äldre:
- Gammal är den som måste häva sig ur bilen genom att ta tag i taket och sedan med full kraft häva sig upp. Samt klaga över att bilarna nuförtiden är så låga.
- Gammal är den som väljer ut potatis genom att granska varje individ noga innan det bestäms vem som ska få följa med hem.
- Gammal är den som somnar under Rapport men är vaken under Antikrundan.
- Gammal är den som tycker att allting blivit sämre utan att förstå att även om det förhåller sig på det sättet så var det inte bättre förr heller.
- Gammal blir vi när vi ligger under i dödsannonsmatchen. Den kan vi undersöka genom att läsa tidningen under rubriken ”Döda”. Senast jag kollade hade vi födda 1957 eller yngre en annons, medan de som är äldre än oss femtiosjuor hade 7. 7-1 till oss alltså. Men hur länge?
Det normala i ett samhälle är att det oavbrutet förändras, men inte i jämn takt, utan i kaskader, språngvisa omslag, avlösta av långa perioder av balans och stabilitet. Alla samhällsordningar är av övergående natur.
Förändringar sker gradvis, för att till slut brisera i en större förändring.
Så är det nog med oss människor också. Långa perioder av stagnation och balans kan plötsligt leda fram till ett skifte i livsstil och självförståelse.
Ett vanligt sätt att förstå detta är att fråga sig vad som hände om vi träffade oss själva som vi var för 50 år sedan. Vad skulle 15-åringen säga till 64-åringen?
Blev det gräl och slagsmål, blev det en kram på temat ”äntligen någon som förstår mig!” eller blev det ett blygt famlande efter något vettigt att säga, förutom ”vad fet du blivit” eller ”du är mager som ett ålbete” …
Vi skulle i vart fall kunna konstatera några rejäla utvecklingssprång och sorgset konstatera att när vi börjar inse saker och ting på allvar så är det nästan för sent att göra något åt saken.
Det avgörande är som sagt hur vi känner oss. Datumet på en mjölkförpackning säger inget om mjölken är drickbar eller inte. Utan reglerna är att smaka och lukta. Och då är det rätt stor skillnad på hur 65-åringar ter sig.
För att återvända till maratonloppet. Vi kan märka att målsnöret närmar sig. Men låt oss göra som japanen som försvann.
Han hette Shiso Kanakuri och ställde upp i maratonloppet i Stockholmsolymiaden 1912. Men han fick stora svårigheter att ta sig runt, det var oerhört hett och många löpare bröt, en av dem fick till och med värmeslag och avled.
Just när japanen började ledsna passerade han en trädgård och blev inbjuden att slå sig ner, dricka lite kaffe, hallonsaft och käka bullar.
Det var så trivsamt att Kanaguri blev kvar resten av dagen och tog sig tillbaka till hotellet och flög skamset hem till Japan utan att berätta för arrangörerna.
Han helt enkelt försvann. Och vi som springer livets maraton ska nu göra samma sak. Ta en kort paus från löpandet och avnjuta sommarträdgården.
Låt oss vara japaner som försvinner!