Ett av de mest infekterade och förvirrade begreppen i den politiska diskussionen idag är det som brukar kallas för ”frihandel.”
Just nu är det särskilt aktuellt i samband med det frihandelsavtal som kallas för TTIP, och som den Europeiska Unionen håller på att arbeta fram med USA.
Det är ett avtal som – med rätta – har väckt en hel del frågor, och en hel del kritik. Varför, frågar kritikerna, ska till exempel amerikanska företag kunna stämma europeiska regeringar för att lagar de stiftar riskerar deras vinster?
Det är en befogad fråga – men det man framförallt kan fråga sig är ju vad en sådan reglering egentligen har att göra med frihet för handeln? På vilket sätt skulle ett sådant skydd för vinsterna innebära att handeln blev mer eller mindre fri?
Svaret är att frihandel egentligen har väldigt lite med frihet att göra. Det handlar inte – som förespråkarna skulle säga – bara om att ta bort regleringar, utan framför allt om att reglera om den handel som redan finns; att ändra villkoren för den handel mellan länderna och företagen som redan pågår.
På samma sätt har frågan om fri rörlighet över gränser alltid varit frågan om vilken typ av rörelser som i vilka situationer ska vara tillåtna.
Därför kan den politiska frågan om TTIP heller aldrig vara en fråga om att helt enkelt vara för eller emot det nya avtalet – det måste handla om vad avtalet innehåller, om vad som regleras och vad som skyddas i det.
Och för den som vill vara med och styra duger det aldrig att sätta sig vid sidlinjen och bara säga ”nej.”
Det finns en slående parallell till detta i den kommande folkomröstningen om fortsatt medlemskap i EU för Storbritannien. Den är formulerad så att svaret på frågan är antingen ja eller nej – men alla de scenarier som just nu stöts och blöts fram och tillbaka handlar om hur, på vilket sätt, Storbritannien ska fortsätta vara medlem i eller lämna EU.
Om Storbritannien bestämmer sig för att lämna Unionen, kommer de att skriva på nya avtal med EU rörande samverkan, rörlighet och handel. Hur dessa avtal ska utformas är en oändligt mycket mer komplex fråga än att den kan besvaras med ett ”ja” eller ett ”nej.”
Svaret på Storbritanniens förhållande till EU har aldrig varit antingen det ena eller andra – det har alltid varit en motfråga: ”Hur?”
Och på samma sätt måste vi svara dem som vill se ett nytt, gemensamt handelsavtal med USA: ”Ja, men hur?”