På måndagskvällen kom beskedet att Turkiet efter många om och men ger sitt medgivande till att ratificera Sveriges ansökan om medlemskap i försvarsalliansen Nato.
Vägen dit har varit krokig och lång, och ingen kan påstå att den har blivit särskilt vacker. Nato brukade vara en fråga som splittrade det svenska folket och de politiska partierna – men medan enigheten om den inslagna kursen har varit i det närmaste rörande på hemmaplan, uppstod svårigheterna i våra relationer med utlandet.
Det blev inte lättare av att man till en början tycktes ha svårt att förstå sig på de svårigheter man stod inför med Turkiet, och vad man egentligen skulle göra åt dem.
Som nytillträdd verkade Ulf Kristerssons regering vara beredd att gå från gård och grund för att göra den turkiska presidenten Reccep Tayip Erdogan nöjd – om man bara kunde lista ut vad det egentligen var han ville ha.
Allt det finns det ingen anledning att sminka över så här i efterhand – om inte annat för att den som inte låtsas om det, aldrig kommer att kunna dra några lärdomar av det.
Men vad det än var Erdogan önskade – amerikanska F 16-plan, Sverige som rött skynke i sin valrörelse eller bara en gnutta mer respekt – har han fått eller blivit lovad det nu, och så börjar ett nytt kapitel i Sveriges utrikespolitiska historia.
I grunden är det förstås glädjande. Det kommande svenska medlemskapet i Nato kommer att göra mycket för den svenska försvarsmakten, för Sveriges försvarsplanering och för vår säkerhet i dessa oroliga tider.
Det innebär också ett betydande tillskott för Nato, och därmed också för den fortsatta stabiliteten och säkerheten i vår del av Europa.
När alla länder kring Östersjön utom Ryssland står enade och med en gemensam plan för regionens försvar, minskar manöverutrymmet för ryska aggressioner och destabiliserande verksamhet.
Det arbetet är viktigt, och kan börja på allvar nu. Men vid sidan om det måste det också pågå en annan process, som handlar om att reparera de skador på Sveriges trovärdighet som har uppstått längs vägen och om att hitta vår egen röst i denna nya situation.
Vi ska vara fullvärdiga och engagerade medlemmar i försvarsalliansen – men det kan inte hindra oss från att också formulera våra egna åsikter och vår egen politik i förhållande till spänningar och konflikter i vårt närområde och i övriga världen.
Ett svenskt Nato-medlemskap får nämligen inte innebära att världen förlorar en viktig röst som talar för fredliga lösningar på konflikter, och för dialog som det första, viktigaste och sista för internationell konflikthantering.
För hur glädjande beskedet om att vår ansökningsprocess till Nato äntligen tycks vara avslutad är, så får vi inte glömma att hela denna utveckling ytterst är en konsekvens av att världen och Europa är en farligare och mer militariserad plats än för några år sedan.
På det sättet är det en olycklig tid vi lever i just nu: Upprustning, spänningar och ett fullskaligt landkrig i Europa.
Det måste vi göra vårt bästa för att motverka. Men så länge det är så är vi tvungna att ta emot detta i och för sig glada och välkomna besked också med en stor dos av sorg; sorg över att det pågår ett krig, och sorg över att Ryssland har valt att starta det i stället för att slå in på det fredliga, mellanstatliga samarbetets väg.
Det låter ju tyvärr som en naiv och världsfrånvänd tanke när jag skriver det, men det måste sägas i alla fall: Det näst bästa kanske är att vara med i Nato, men det allra bästa hade varit om Nato inte hade behövt finnas till alls.