Jag har haft en lugn jul, i jämförelse med talmannen Andreas Norlén. Men jag trodde nog att vi hade gemensamt att vi kände att ett regeringsbildande låg långt fram i tiden.
Själv var jag så övertygad att jag hade ett helt annat ämne planerat för min första krönika. Jag satt och filade på en text om symboliken i ett nytt år och den nystart det innebär.
Men så kom plötsligt beskedet i förra veckan som ställde månader av fruktlösa förhandlingar och spekulationer (och min text) på sin ända.
En regering verkar vi få, trots allt. Om än på nåder av en oväntad konstellation.
Att statsministern fortsatt heter Stefan Löfven är en seger och innebär att alla som är något så när vänster borde andas ut. För alternativen är så mycket värre.
Flera av förslagen i överenskommelsen mellan S, C, L och MP går att tugga i sig för den som röstade rött. Vissa av förslagen, som klimatskatt och satsningar på skola och infrastruktur, är rentav bra. Men så finns det punkter som är svåra att acceptera.
En spade är en spade, och marknadsliberala reformer är marknadsliberala reformer oavsett i vems namn de är signerade. Till dessa hör förslag på arbets- och bostadsmarknadens områden. Förslag som i andra änden av utredningarnas långbänk riskerar att omsättas i reformer som på kort tid sätter den sociala tryggheten på spel, en trygghet som tagit decennier av politisk kamp att bygga upp.
För att inte idén om socialdemokratin som progressiv kraft ska sättas på spel krävs att den tillträdande regeringen under de fyra kommande åren också får igenom kraftfulla jämlikhetsreformer.
Om man lyssnar på Ulf Kristersson är det en renodlad vänsterregering som tillträder. För oss andra, som inte sökt jobbet, är det uppenbart att överenskommelsen som ligger för handen pekar åt en annan riktning.
Huruvida det blir (V)ågmästaren eller den ”liberala nageln i ögat” som får mest inflytande över den kommande mandatperiodens politiska riktning är en fråga som håller många statsvetare vakna om nätterna. Men efter åtminstone tre mandatperioder av tydlig blockpolitik är det nu läge för nya allianser och nyanser inom svensk politik. Bara det är en seger i sig.
På sätt och vis blev det här kanske en krönika om en nystart ändå. Det politiska landskap som nu formas ska bli oerhört intressant att utforska och jag ser fram emot att göra det på NSD:s ledarsida under året. Det enda som just nu är säkert är att det kommer att finnas mycket att skriva om.