Värktabletter och några omgångar antibiotika, men jag har så här långt i mitt liv aldrig fått frikort. Jag har däremot släkt och vänner som i perioder eller löpande för kroniska sjukdomar och tillstånd behöver läkemedel som kostar mycket pengar.
Jag tycker det är en självklarhet att läkemedel både subventioneras och omfattas av ett högkostnadsskydd. För många är mediciner en rent livsuppehållande nödvändighet, men det kan också handla om en förbättrad livskvalité. Att inte bara överleva utan att leva och må bra i sin vardag. Att vi gemensamt betalar för det är om något att säkerställa individens frihet och ett tryggare samhälle.
Min känsla är däremot att ganska många har missat att regeringen från och med i juli 2025 kommer att försämra i högkostnadsskyddet för läkemedel. Förslaget går bland annat ut på att taket för att få frikort höjs från 2900 kr till 3800 kr. Det ska också ske höjningar av beloppen i de trappor som gäller för hur mycket av läkemedlet som du själv bekostar upp till frikortsgränsen.
I Ekots lördagsintervju under hösten var sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson tydlig med regerings ambition. Det är dyrt med mediciner. Läkemedelskostnaderna för staten stiger. Regeringens lösning är att alla behöver betala mer för sina egna läkemedel.
Jag är oftast ganska sansad som person och i texter, men det här gör mig riktigt upprörd. Det är alldeles uppenbart att det kommer påverka de som behöver mer mediciner än någon huvudvärkstablett då och då. Sjukvårdsministern försöker i intervjuer lugna genom att säga att skyddet i sig finns kvar. Att de kommer göra vad de kan för att de som behöver mycket läkemedel inte ska drabbas av detta.
Det här med att betala mer kan visserligen låta rimligt för en del. Vad är det att bråka om? Vissa kanske har en sådan ekonomi att de knappt märker skillnad med nästan 1000 kr mer innan frikort och högre procent som du själv behöver bekosta, men för andra kommer det här bli påtagligt.
För mig låter det som att sjukvårdsministern inte känner någon som behövt låna pengar för att ha råd med sina livsviktiga mediciner. Som lånar trots att högkostnadsskyddet finns eller som i stället låter bli att hämta ut vissa av de förskrivna läkemedlen för att det sammantaget blir för dyrt.
Kritiken har börjat växa mot förslaget och en namninsamling har samlat ca 45 000 underskrifter i skrivande stund. Flera föreningar för exempelvis funktionsnedsättningar, patientgrupper och äldre uttrycker oro. Än så länge har remissinstanserna tid på sig att svara på regeringens promemoria. Sista dag för att lämna synpunkter är 17 februari. Jag hoppas förslaget slopas även om det verkar osannolikt.
I takt med att regeringen sänker skatterna och kostnader stiger behöver också statens utgifter på flera områden dras åt. Ministern får det i intervjuer att låta som att vi måste betala mer, men vi måste ingenting. Det här är ett resultat av en politisk viljeinriktning som på många områden går ut på att överföra kostnader vi tidigare tagit solidariskt till den privata plånboken.
Det behöver inte vara så.