Om det finns någon där ute som i detta nu arbetar på en lista över Sveriges allra mest otacksamma yrkesroller under år 2023, så hoppas jag att denne inte glömmer tjänsten som miljö- och klimatminister på Ebba Busch (KD) näringsdepartement.
Det är ett uppdrag som efter viss kohandel mellan Tidöpartierna förra hösten landade hos Romina Pourmokhtari (L), och som sedan dess har visat sig gå ut på att vara den som nickar och trycker på knappen medan hennes överordnade strimlar det som en gång var den svenska klimatpolitiken.
Det blev särskilt tydligt när innehållet i budgetpropositionen presenterades – och därmed pekade ut vilken riktning de kommer att ta under det kommande året.
Redan förra året drogs sladden ut för den elbilspremie som faktiskt bidragit till att snabba på omställningen från fossildrivna fordon, och sedan dess har man också hunnit ge sig på den reduktionsplikt som såväl transportbranschen som miljöexperter hyllat och som länge varit en hörnsten i svensk miljöpolitik.
Pourmokhtaris ersättning blev en mindre skrotningspremie för den som köper en elbil, 800 miljoner kronor till Klimatklivet och en extra satsning på att elektrifiera fordon och arbetsmaskiner.
Det låter kanske inte så dumt – och det är det inte. Problemet är bara att miljö- och klimatministerns chef, energi- och näringsminister Ebba Busch, lagt fram satsningar av betydligt större format.
Det handlar om nästan sju miljarder kronor som ska gå till ytterligare en sänkning av bensin- och dieselskatten – och om någon undrade var den här regeringens prioriteringar ligger, så är en jämförelse mellan dessa siffror allt man behöver titta på.
Då ska man också hålla i minnet att denna reform knappast kommer att leda till någon meningsfull sänkning av bensin- eller dieselpriset vid pump – den förra sänkningen åts upp av prisstegringar så fort den trädde i kraft, och fungerade närmast som ett stöd till fossilfordonsindustrin.
Att man ändå väljer att bränna så mycket skattepengar på detta har att göra med att regeringen är bakbunden av de orealistiska löften de strödde omkring sig i den förra valrörelsen; de måste kunna säga att de åtminstone har försökt uppfylla någon liten del av dem.
Vi har sett hur väl de lyckas med det hittills. Det är knappast någon överraskning – det är helt enkelt konsekvenserna av den valrörelse man valde att föra, och att fyra partier som egentligen är djupt oeniga med varandra på något sätt måste dela upp poster och politik mellan sig.
Men det säger också någonting om hur svagt den här regeringens allra översta ledarskap i Ulf Kristersson och Moderaterna är. I en fungerande regering är det stats- och finansministrarnas roll att ta ledningen, och se till att politiken hänger samman i en helhet, som för landet i den riktning man önskar.
Här blir effekten den motsatta. Vart och ett av partierna har fått sin egen skvätt av inflytande och makt, och mandat att föra politiken en liten bit längs vägen.
Allra minst har det minsta partiet, Liberalerna fått. Kanske är det därför passande att det är en av deras ministrar som har det otacksamma uppdraget att rusta ned den svenska klimatpolitiken.
De har nämligen redan förlorat den trovärdighet, den ideologi och det väljarstöd de en gång hade, och den som inte har en egen kompass kan lika gärna springa i den riktning någon annan har pekat ut. Även om det råkar vara att springa bakåt med full fart.