I toppen på arbetsmarknadsdepartementet står nu två stadiga norrbottningar. Eva Nordmark, född i Luleå 1971, basar över departementet. Vid sin sida har hon statssekreteraren Roger Mörtvik, född i Kiruna 1960.

Duon kommer inte att lida brist på arbetsuppgifter. 

Med en elegant formulering sammanfattar Eva Nordmark en av de stora utmaningarna.

"Vi behöver mer utbildning i arbetsmarknadspolitiken och mer arbetsmarknad i utbildningspolitiken", sa hon nyligen vid Industridagen i Sandviken.

Det är helt riktig ambition. 

Dels handlar det om att hantera det omtalade matchningsproblemet på arbetsmarknad. Många har helt enkelt fel ­eller för lite utbildning för de lediga jobb som faktiskt finns. 

Dels är satsningar på kompetensutveckling ett sätt att möta den vikande konjunkturen och nedgången på arbetsmarknaden. 

Därför är det rätt av Nordmark och regeringen att satsa på Komvux, yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning, folkhögskoleplatser och liknande.

Mitt i allt tal om kompetensutveckling är det emellertid viktigt att även se de människor som har gått alla möjliga kurser men ändå inte fått fotfäste på arbetsmarknaden.

Av det skälet behövs även större satsningar på Samhall, extratjänster, gröna jobb, moderna beredskapsarbeten och åtgärder för dem som av ett annat skäl hamnar utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

En subventionerad anställning är, trots allt, bättre än att människor går sysslolösa.

En annan viktig uppgift för Nordmark & Co blir att hantera Januariavtalets (JA:s) tankar om Arbetsförmedlingen, A-kassan och arbetsrätten.

"Jag är mer oroad för hur JA (punkterna 18-20) försvagar vår omställningsförmåga än vad jag är för AI (artificiell intelligens)", konstaterade Samuel Engblom, samhällspolitisk chef vid TCO (Tjänstemännens centralorganisation), vid ett seminarium i Europahuset häromveckan.

Nordmark och Mörtvik, som bägge jobbat med arbetsmarknadsfrågor under lång tid, begriper problemen. Men frågan är om centerns Annie Lööf, Martin Ådahl och andra som driver på för "arbetsmarknadsreformerna"  förstår allvaret. 

Visst, det kan behövas förändringar. Inget är så bra att det inte kan göras bättre. Men faktum är att Sverige redan har trygghets- och omställningssystem på arbetsmarknaden som är i absolut världsklass och lyfts fram som ett föredöme av bland andra Frankrikes president Emmanuel Macron.

När det sker omstruktureringar och gamla jobb försvinner finns A-kassa, arbetsmarknadsutbildning, TRR, TSL och andra räddningsplankor för att människor ska kunna ställa om och komma igen.   

Varje år medverkar trygghetsfonden TSL till att omkring 15.000 uppsagda får ett nytt och ofta mer kvalificerat jobb. Av de aktivt arbetssökande som sökt stöd från trygghetsrådet TRR fick nio av tio – 90 procent – nytt jobb ifjol.

En uppsagd löntagare i Sverige har en helt annan uppbackning från samhället än en arbetare i Donald Trumps USA. Hen löper betydligt mindre risk att bli permanent utslagen från arbetsmarknaden.

Därför bör JA-arkitekterna akta sig för att kasta ut barnet med badvattnet. Det finns inga rimliga skäl att skrota väl fungerande inslag i den svenska modellen.

Det vore riktigt illa om de så kallade "arbetsmarknadsreformerna" leder till ökad otrygghet för svenska arbetare och tjänstemän.  I så fall kommer det bara att stärka politiska krafter som S, C, L och MP inte vill gynna – och det är ju inte tanken med Januariavtalet.

Således: Den nya ledningen för arbetsmarknadsdepartementet har ett ansvar för att Januariavtalet ska landa rätt. Men det gäller även att samarbetspartierna, liksom parterna på arbetsmarknaden, är med på noterna.