Jokkmokks marknad anordnades första gången 1606 och är fortfarande still-going-strong. 2023 lockade marknaden mer än 46 000 besökare, vilket betyder mycket för jobben, näringslivet och ekonomin i en kommun med bara 4 700 invånare.
Hur många besökare det blir i år får vi veta på söndag när arrangörerna summerar marknadsdagarna. Men det var i alla fall gott om folk som minglade runt i blåsten mellan marknadsstånden när jag under torsdagen letade mig fram till kommunhuset i Jokkmokk för att följa seminariet Arctic Talks, som i år genomfördes för sjunde gången.
I sessionssalen diskuterade en panel bestående av Eva Sundin, Länsstyrelsen, Karin Lexén, Naturskyddsföreningen, Håkan Jonsson, Sametinget, Fredrik Svartegren, Energimyndigheten, Andreas Johansson, LTU, Carl Wangel, SSAB, samt Riika Aaltonen, oberoende sakkunnig, under rubriken "De svåra vägvalen – hur hittar vi den rätta kursen mot framtiden?".
Det handlade om intressekonflikterna som följer i spåren av den gröna nyindustrialiseringen och de stora investeringarna i norra Sverige. Till exempel finns ju en del utmaningar när det gäller energiförsörjningen i regionen.
Omställningen till fossilfri gruv- och stålproduktion och andra framtidsprojekt förutsätter nämligen att det finns gott om elektricitet.
Energikoncernen Vattenfall har räknat på behoven i norra Sverige (elområde 1, SE1). Redan 2035 kommer det att behövas 60 TWh el i regionen. Idag uppgår elproduktionen i området till 29 TWh.
Det innebär att det behöver byggas både nya vindkraftparker och elnät, vilket kan kollidera med intressena hos andra näringar och verksamheter.
"Markanspråken kommer att bli större när elproduktionen byggs ut", konstaterade Fredrik Svartegren, Energimyndigheten, i panelsamtalet i Jokkmokk.
Det borde dock inte vara oöverstigliga hinder i glesbygden i norra Sverige. Låt säga att det behöver byggas ungefär 3-4 nya vindkraftparker av samma storlek som Markbygden (vindkraftparken väster om Piteå som fullt utbyggd kommer att producera 10-12 TWh).
Det betyder i så fall att det behöver avsättas en del landområden i Norrbotten och Västerbotten för att möjliggöra utbyggnaden.
Men det borde faktiskt vara möjligt. Vindsnurrorna i Markbygden tar i anspråk omkring 450 kvadratkilometer. Fyra nya projekt i samma storlek handlar således om en yta på sammanlagt 1 800 kvadratkilometer.
Det är stora områden och en utbyggnad kommer så klart att påverka annat. Men vi ska komma ihåg att Norrbottens och Västerbottens gemensamma yta uppgår till hela 153 431 kvadratkilometer (ungefär 34 procent av Sverige).
Fyra Markbygden motsvarar alltså bara ungefär 1,2 procent av detta enorma område. Det finns alltså kvar gott om plats för renskötsel, turistföretag, jakt, fiske, bärplockning och andra mänskliga aktiviteter även om det byggs fyra nya stora vindkraftparker i Norrbotten och Västerbotten.
Med detta sagt: Det är en stor uppgift för att klara elektrifieringen inför framtiden. Men det är realistiskt att fördubbla elproduktionen i norra Sverige.
Det är bara att se och lära av Sveriges historia. Minns hur Sverige byggde ut vattenkraften i början på 1900-talet. Eller 1970-talets stora investeringar i kärnkraften.
Eller tag den snabba och kraftig tillväxten av vindkraft under det senaste decenniet. Sedan 2010 har produktionen av vindkraftel i Sverige ökat från 3,5 TWh till dagens 34,5 TWh.
Sådana stora språng är möjliga att göra igen. Vi har inte nått historiens slut.
Kort sagt: Den gröna omställningen i de norrländska basindustrierna är både nödvändig och görbar.
Det kommer dock, vilket framhölls av flera paneldeltagare i Jokkmokk, att krävas såväl aktiv samhällsplanering som en dos rejäl politisk handlingskraft och tydlighet om hur markerna ska användas.