När skolan kommunaliserades och Skolöverstyrelsen avskaffades i början av 90-talet påstods syftet vara att minska den trögrörliga byråkratin och ineffektiviten i skolsystemet.
Lärarnas och rektorernas handlingsfrihet påstods vara så begränsad att de knappt fick utföra sitt jobb utan en skolinspektör flåsandes bakom ryggen.
Men nu skulle minsann de trälbundna lärarna befrias! Beslutsfattandet skulle decentraliseras, och professionen återfå sin forna självständighet. Mao sade under kulturrevolutionen att “tusen blommor måste tillåtas blomma,” och nyliberalerna höll med.
Bildtregeringen fortsatte på samma spår med sin “valfrihetsrevolution,” som sades syfta till att öka konkurrensen, stärka föräldrars och elevers inflytande, och skapa utrymme för nya pedagogiska metoder.
Så hur gick det då med dessa löften? Fick vi ett skolsystem med en flora av pedagogiska inriktningar och kreativa lösningar? Fick vi en lärarkår som känner sig respekterad och uppskattad? Avskaffade vi all onödig byråkrati?
Nej, nej, och nej. Möjligtvis har föräldrarnas inflytande stärkts, men det har inte nödvändigtvis varit av godo. Det fria skolvalet har tillsammans med skolpengen och etableringsfriheten snarare uppluckrat skolsystemet, gjort det mer svåröverskådligt, segregerat och tungstyrt.
Dessutom domineras friskolesystemet av stora vinstdrivande koncerner som IES och Academedia - vars ägare bor utomlands och berikar sig på våra skattemedel - snarare än de små lärardrivna kooperativ som Miljöpartiet drömde om.
I takt med att fler och fler missförhållanden har avslöjats inom friskolesystemet, har kraven ökat på mer och mer kontroll. ´
Staten försköt i och med reformerna visserligen mycket av ansvaret för skolan till kommuner och privata huvudmän, men slutade aldrig styra. Det sker nu bara mer fragmentariskt genom skolinspektioner, tillsyner, och riktade bidrag.
Mål-och resultatstyrningen genom läroplaner, kursplaner, timplaner och PISA-resultat har också gjort kontroll och utvärdering till en allt större del av skolans verksamhet. Marknadsutsättningen har resulterat i en omfattande byråkrati, där lärare och skolledare får ägna alltmer av sin tid åt administrativa uppgifter.
Kulturteoretikern Mark Fisher beskrev denna styrmodell som marknadsstalinistisk. Ett system som fungerar enligt marknadens principer, men där centralt fastställda och detaljerade produktionsmål är viktigare än kvaliteten på produkten (utbildningen).
Det ser vi resultatet av i vårt betygssystem, som gjort elevers artificiellt höga betyg till en säljpunkt för friskolor. Det har i sin tur urholkat deras betydelse, och fått bl.a Handelshögskolan att skärpa antagningskraven.
Den andra delen av marknadsstalinismen är en stor byråkrati som säkerställer att produktionsmålen uppfylls. Det ser vi i mål- och resultatstyrningen, och de alltmer frekventa tillsynerna, inspektionerna och utvärderingarna.
Det räcker inte att småjustera. Här krävs ett systemskifte. Det demokratiska inflytandet över skolan måste stärkas, bl.a genom att införa offentlighetsprincipen i hela skolsystemet.
Kommunernas makt över skoletableringar måste också säkerställas. Det fria skolvalet bör begränsas; skolpengen avskaffas, och de vinstdrivna bolagen förbjudas.
Annars lär nästa koncern som etableras bli Stalinskolan AB.