Just nu skakar marken under mer än en svensk partiledare – och inte sällan lägger vi märke till dessa skakningar på ett och samma sätt: Genom tidningsartiklar baserade på intervjuer med medarbetare och partikollegor som har valt att vara anonyma.
Det gäller Miljöpartiets kvinnliga språkrör, Märta Stenevi, som enligt ett mejl DN har fått tag i anklagas för att toppstyra partiet, och ignorera såväl partistyrelsens beslut som delar av sin egen stab.
Det gäller också Kristdemokraternas energiminister och partiledare Ebba Busch, där ”centrala källor inom KD” har uppgett för Expressen att hennes position är osäker, och att det finns frågetecken för hur hon har klarat av att gå från opposition till en plats i regeringen.
Vi behöver kanske inte göra mer än konstatera att det knappast är ett sammanträffande att detta sker med just två kvinnliga partiledare, och att de båda bland annat kritiseras för att ha för hårda nypor.
Det är ett faktum att kvinnligt ledarskap granskas på ett annat sätt än vad manligt ledarskap gör, och att det som kallas för beslutsamhet och integritet hos en man inte sällan målas upp som okänslighet och egensinne hos en kvinna.
Man kan notera att exempelvis Liberalernas Johan Pehrsson utan vidare ceremonier har gjort sig av med hela partiets ideologiska arvegods, gör tveksamma och nyckfulla rekryteringar till höger och vänster och leder partiet till bottensiffror – utan att någon för den sakens skull ifrågasätter just hans ledarstil.
Det är också ett faktum att anonyma källor inte alltid berättar sanningen – eller åtminstone inte hela sanningen, utan att de alltid är en del av den maktkamp som det inre livet i ett politiskt parti ofta är.
En läcka är sällan opartisk, och det är inget sammanträffande att de dyker upp just under upptakten till de båda partiernas kongress respektive riksting; det är då den politiska inriktningen ska slås fast, och alla de eftertraktade posterna delas ut.
Om dessa läckors uppdykande ändå alltså är ett tecken på att Stenevis och Buschs ledarskap faktiskt ifrågasätts och på att marken alltså darrar en smula under dem, så måste vi ställa frågan om det inte i vår tid finns en övertro på partiledarens betydelse för ett parti.
Båda är nämligen skickliga debattörer och kommunikatörer, som har visat prov på goda politiska instinkter och flexibilitet – och att deras partier inte lyfter i opinionen, har kanske mindre att göra med deras personliga insatser än med att de uppgifter de står inför är svårlösta, på gränsen till hopplösa.
Att vara ett litet parti i en stor koalition innebär nämligen att du kan föra fram nästan vad som helst, utan att både journalister och väljare rycker en smula på axlarna och säger: Jaja, vi får väl se vad era samarbetspartners säger i förhandlingsrummet om det.
Häromdagen förde Miljöpartiet fram förslaget om att återinföra Värnskatten – det är ett klokt förslag, och hade det framförts av någon annan kunde det ha varit en mindre politisk bomb.
Men så länge det kommer att behöva förhandlas med både Socialdemokraterna och Centerpartiet vet vi alla att det inte kommer att bli mer än en tanke.
Sanningen är nämligen den att vi har ett par partier för mycket i Sveriges riksdag just nu, och att ett par av de minsta förr eller senare kommer att åka ut. Och då spelar det inte särskilt stor roll vem det är som råkar leda dem dit – den enda skillnaden är faktiskt om det blir Johan Pehrsson, Ebba Busch eller någon annan som får sjunga deras allra sista vers.