I slutdebatten i 1982 års valrörelse höll Socialdemokraternas partiledare Olof Palme sin berömda replik där han förklarade för centerledaren Thorbjörn Fälldin och för det svenska folket varför han var demokratisk socialist.
Det har blivit ett berömt stycke politisk talekonst, och det har förstås med Palmes retoriska förmåga att göra – han tar en fråga som är menad att ställa honom mot väggen, vänder på den, vidgar den och använder den som ingång till att förklara såväl sitt partis ideologi som sitt personliga engagemang.
Men det finns också någonting rätt underligt med hans resonemang. Det både börjar och slutar nämligen i sådant som egentligen inte har med hans egen ideologi att göra, utan med dess kontraster.
Palme börjar med att ta upp orättvisan och ojämlikheten han har sett i de länder som styrs av kommunister eller i rent kapitalistiska stater, och slutar sitt lilla tal med en exposé över vad den sittande högerregeringens vanstyre har gjort med den svenska ekonomin.
Så förvandlar han den egna positionen till en sorts förnuftig mittenideologi mellan extremerna – det säger mycket om hans tid, men det säger faktiskt också en hel del om de ideologiska grunder som fortfarande genomsyrar socialdemokratin.
När jag själv får frågan varför jag är socialdemokrat kommer den ofta från vänster. Det är frågor som handlar om jag kan försvara den ena eller andra reformen, hur jag känner inför partiets radikala omsvängning i Nato-frågan eller om hur socialdemokraterna kan vänta med att genomföra sådant som helst borde ha varit gjort igår.
Ibland håller jag själv med den som frågar. En del av de reformer som Januariavtalet innehåller rimmar inte med vad jag tror är bäst för Sverige, i den bästa av alla världar hade vi verkligen inte behövt behaga Turkiet för att få lov att gå med i Nato och visst önskar jag att vi skulle ha varit mycket snabbare att ta hårdare tag mot vinstjakten inom välfärdssektorn.
Men det är faktiskt inte min inställning i någon av dessa enskilda sakfrågor, eller ens allihop tillsammans, som gör mig till socialdemokrat.
Det är tvärtom förmågan att ha alla dessa åsikter och väldigt många till utan att göra någon enda av dem till en dogm eller till ett bevis på renlärighet, som för min del utgör kärnan i ett socialdemokratiskt förhållande till politiken.
I det ryms insikten om att det dels finns ett partiprogram som vi i den bästa av alla världar skulle vilja genomföra, men kanske framförallt den mindre väldefinierade men likafullt tydliga visionen av en riktning åt vilken man vill att politiken ska gå.
Det är bilden av ett både rättvisare, fredligare och klokare samhälle som vi bygger tillsammans – och det är en bild som jag är övertygad om att alla som röstar socialdemokratiskt faktiskt delar med varandra.
På vägen dit kan vi vara – och är vi ofta – oense om mängder av olika enskildheter, prioriteringar och sakfrågor. Men det är när allt kommer omkring snarare en oenighet om vilka verktyg vi bör använda oss av först, för att nå till det som är vårt gemensamma mål.
För en mer renlärig vänster kommer ett sådant förhållningssätt till politiken alltid att låta som en kompromiss.
För den höger som när allt kommer omkring ser en annan bild av både samhället och människan framför sig kommer det alltid att låta som en naiv och ouppnåelig dröm.
Men sådan är nu en gång socialdemokratin – en medelväg mellan realism och utopi, och en ständig förhandling mellan det som är möjligt att göra just nu och den framtid som vi drömmer om.