År 1997 började en finnig och osäker gosse högstadiet. Fram till dess hade musik inneburit att han skrålade med glatt, men plågsamt falskt, i vilken sång som än sjöngs. Han hade aldrig lärt sig spela något instrument, möjligen provat blåsa i storasysterns gula plastblockflöjt eller haft turen att få skramla med en tamburin under mellanstadiets ”hela skolan sjunger”.
Under högstadiet skulle kraften i en förebild förändra detta.
Musikläraren, en obotligt optimistisk man som envisades med att se och bekräfta tonåringarna runtomkring honom. Smal och senig, med en rätt säregen dialekt (förmodat isländsk brytning) for han fram med sin välljudande, stålsträngade Applause i axelband. Alla skulle, för han visste att alla kunde, lära sig spela gitarr, elbas, trummor och piano.
Musiklektioner blev veckans höjdpunkter, musiksalen och dess gitarrer drog, även när det var längre raster eller håltimmar. En dag pekade musikläraren på den osäkre, falsksjungande gossen och utbrast ”Du är gitarrist!”
Den julen önskade jag mig en gitarr i julklapp.
Något år senare började jag på estetiska programmet. De kommande åren utvecklade jag en identitet som musiker och mödosam övning gjorde att jag så småningom lärde mig sjunga hjälpligt i ton.
Livet tog sen andra vägar och identifiera mig inte som musiker längre. Men jag sjunger fortfarande (i riksdagens Sossekör) och drar mig aldrig för att paja en bra hemmafest genom att dra fram gitarren och skråla allsånger.
Det finns gott om ungdomar som växer upp med begränsade eller bristande nätverk, med få till inga konstruktiva vuxna förebilder i sin omgivning. När vi känner till kraften som finns i en förebild, i det tillitsfulla mötet mellan en människa och en annan. Den kraft som kan leda till att livet tar nya vägar, som kan göra en osäker falsksjungande gosse till musiker.
När vi känner till att förebilder är en sådan kraft vore det ju onödigt att inte försöka använda den för att skapa positiva cirklar och stödja ungdomar att bli sina allra bästa jag.
Det finns rikligt med civilsamhällesorganisationer som jobbar med det på olika sätt. Men vi som är politiker borde se om samhället kan göra mer för att vidga ungdomars vuxennätverk. Och du som läser det här, jag vill att du ska komma ihåg att du förmodligen är någons förebild.
För mig var det en musiklärare, för någon annan kommer det vara grannen, kusinen, tränaren eller läxhjälparen. Du vet aldrig vems liv du kan förändra med bara några enkla ord eller en bekräftande blick.