Måndag 8 augusti kl 09:40 satte sig Moderaternas chefsekonom Jesper Ahlgren framför datorn och skrev ett magsurt inlägg i mikrobloggen Twitter. Det handlade om höjningen av garantipensionen, som betyder mer pengar i plånboken för de sämst ställda pensionärerna redan nu i augusti.
"Sista akten i det minst värdiga försöket till röstköp någonsin. Det innefattar att lägga fram ett förslag som precis alla sågade, att förstöra samarbetsklimatet i pensionsgruppen, att inte rösta på sin egen budget i kammaren och nu försöka konstruera en konflikt som inte finns", muttrade M-ekonomen.
För det första: Detta är inget simpelt röstfiske. Socialdemokraterna har länge haft uppfattningen att det behövs en förstärkning av pensionssystemet. Redan inför riksdagsvalet 2018 deklarerade S att de vill höja ålderspensionsavgiften med 1,3 procentenheter för att kunna förbättra pensionerna.
Men dessvärre har de borgerliga partierna i riksdagens pensionsgrupp varit totalt ointresserade av att diskutera S-förslaget.
I det läget kan man naturligtvis tycka, som Moderaterna, att S ska lägga sig platt inför borgerligheten. Å andra sidan är det ju inte helt orimligt att Socialdemokraterna istället söker andra vägar för att stärka låginkomstpensionärerna, vilket nu har skett.
För det andra: Det är inte Socialdemokraterna som "konstruerar en konflikt". Motsättningen är i allra högsta grad verklig.
I riksdagsomröstningen i juni blev röstsiffrorna 174-173 för S-regeringens förslag. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna röstade nej. Övriga partiers riksdagsledamöter sa ja.
För det tredje: Det var direkt sorgligt att se hur riksdagens högerpartier i juni gjorde allt vad de kunde för att skjuta pensionsförslaget i sank och åstadkomma ett nederlag för S-regeringen.
M, L, SD och KD, som har en så kallad falsk majoritet i riksdagens finansutskott, ville inte ens ta upp den rödgröna pensionsuppgörelsen till behandling. Det tvingade finansminister Mikael Damberg (S) att snabbt skriva ihop en ny vårändringsbudget för att pensionsförslaget skulle hinna prövas före riksdagens sommaruppehåll.
Det var ett milt uttryckt uppseendeväckande agerande av M, KD, SD och L. Att de inte ville tillåta riksdagen att behandla och besluta om ett förslag som är förankrat hos fyra demokratiskt valda riksdagspartier (S, C, V och MP)!
Det kan bara betecknas som ren obstruktionspolitik och borde få konsekvenser för högerpartierna i höstens riksdagsval.
För det fjärde (och vilket är allra viktigast): Trots allt trassel kan pensionshöjningen bli verklighet.
Det blir ett betydande tillskott icke minst för de många kvinnor som haft låga inkomster under hela sitt yrkesliv. Till exempel ger det bättre villkor för sju av tio kvinnliga kommunalpensionärer som har garantipension. Bilden är likartad för de som haft låglönejobb inom handeln.
För det femte: Insatsen för låginkomstpensionärerna innebär inte att allt som behöver göras nu är gjort. Tvärtom. Vid det här laget borde alla se att den stora pensionsreformen 1994 hade allvarliga brister och att det behövs en större och mer genomgripande översyn.
Det vore dessutom bra om fler än 174 riksdagsledamöter kan samlas i ett sådant arbete och att det skapas bredare majoritet för alla förändringar. Pensionssystemet ska ju vara robust och fungera långsiktigt. Sverige kan inte gärna byta pensionssystem vart fjärde år beroende på hur de politiska vindarna skiftar.
Därför skulle det inte skada om partierna i riksdagens pensionsgrupp återigen kom på samtalsfot med varandra. Men då får Moderaterna faktiskt vara beredda att rucka på en del av sina nuvarande positioner. S kommer inte att dansa efter M:s pipa i pensionsfrågan.