Batterihaveriet är pinsamt

Norra Sverige har verkligen varit i fokus under de extrema köldveckorna. Det blir nästan lite exotifierande när olika riksmedia rapporterar om temperaturer under minus 40 grader och nästan alltid hittar TV-reportrar någon med hög köldsmärttröskel som är ute och luftar sig. Kul TV. 

OBS! Jag är inte ironiskt. 

Jag sitter i tv-soffan, följer väderrapporteringen och minns alla mina minus 40 grader, men just det har inte varit roligt någonstans. Det är bäst att så långt som möjligt inte ta sig utanför ytterdörren när vintern med versaler – VINTERN – bestämmer sig för att visa att hen minsann finns och bestämmer helt själv. 

Men att vintern är årligen återkommande, helt självständig och oberäknelig, verkar vara något samhällsviktiga centrala funktioner kan glömma bort. Som Telia. 

Deras mast i Älvsbyn slogs ut under rekordkylan och därmed lamslogs hela kommunens telefoni ut i hela sex timmar. Detta haveri bland annat på grund av ett dåligt batteri, enligt SVT Norrbotten. Ett dåligt batteri? Det behövs inte ens skrivas att det är oerhört allvarligt, men jag skriver det ändå. Att kunna använda telefonen och kontakta hjälp vid nödsituationer är ju helt centralt. 

Det är smått parodiskt att sedan följa rapporteringen kring varför det blev som det blev.

Telia pekar på att strömavbrottet som en faktor till störningen. Till SVT Norrbotten säger Telias tekniska chef Staffan Åkesson att läget synliggör hur ”beroende vi är av en fungerande elförsörjning”. 

Enligt samma rapportering är dock telebolagen skyldiga att ha batteri i masterna så de kan hantera ett strömavbrott fyra timmar i glesbygd, så det där med strömavbrott känns som förklaring för att maskera dåligt underhåll.

Margareta Lundberg, risk- och säkerhetssamordnare i Älvsbyn, försökte få tag på Telia under avbrottet och rapportera om den utslagna telefonin. Hon lyckades inte. 

Inte heller Länsstyrelsens tjänsteperson i beredskap kunde nå dem. Det fanns visserligen ett nummer, men det hittades först senare i ett dokument från 2018. 

Telia vill inte kännas vid kommunikationsproblemet, utan hävdar att det visst finns etablerade vägar för att nå Telia. Något som Länsstyrelsen enligt dem borde haft kännedom om. 

Jag tycker faktiskt att det är pinsamt att läsa efterspelet. Där satt människor i Älvsbyn i under minus 40 grader, strömavbrott och utan telefoni och de som är ansvariga vill skylla ifrån sig. 

Det hade varit klädsamt och ansvarsfullt om till exempelvis Telia gått ut och sagt att de förmodligen (uppenbarligen?) inte klarat av sitt uppdrag och att det manar till aktion, utvärdering och handlingsplaner för att framtida risker så långt som möjligt ska undanröjas. 

De borde ha sagt att uppenbarligen är krångligt att få tag på ansvariga personer under nödsituationer och att det är något de måste åtgärda. På en gång. Nu skapar ju hela cirkusen oro hos privatpersoner. 

Mitt förtroende för Telia är långt ifrån hundra procent – och Älvsbysituationen är inte enda anledningen. Jag kommer från glesbygden och tyvärr en hel del erfarenheter av urusel och icke fungerande telefoni kopplat till Telia. 

Det gör mig frustrerad att utslagna telefonkommunikationer i glesbygden inte får större rubriker i rikspressen. Att ”skandalrubrikerna” uteblir och att företag som Telia därmed faktiskt kommer ganska lindrigt undan när de misslyckas med sitt uppdrag. 

Jag hoppas att rikspressen inte släpper köldrapporteringen nu, utan faktiskt belyser hur farligt det kan vara när vädret blir extremt och viktiga samhällsfunktioner slås ut. 

Det är visserligen inte lika kul och exotiskt som människor som tar promenader i under minus 40 grader. Men det skulle kunna tvinga fram en större riskmedvetenhet och krav på större och solidare beredskap. 

Det vore bra om samhället kommer ihåg även efter den här köldvågen att vintern kommer att återkomma igen. År efter år. Och i Norrbotten – som tillhör Sverige – är det bara att räkna med temperaturer under minus 40 grader. Det är inte exotiskt – det är realitet.