Var femte år jämförs läsförmågan hos tioåringar i OECD-länderna i undersökningen PIRLS – och när resultaten presenterades i våras stod det klart att de svenska ungdomarna som gjorde testet år 2021 presterade betydligt sämre än de som gjorde det år 2016.
Det är en del av en internationell trend, där Sverige trots allt ser ut att ha klarat sig relativt väl – under 2021 ledde coronapandemin i många länder till nedstängningar av skolorna. Det förklarar såväl den allmänna nedgången som att Sverige – där skolorna i stor utsträckning hölls öppna – i någon mån utgör ett undantag.
Det betyder emellertid inte att det finns skäl att blåsa faran över, och säga att det här resultatet på något sätt innebär goda nyheter för vår del.
Tvärtom. För en närmare titt på undersökningens resultat visar att det på ett oroväckande vis verkar följa samhällsutvecklingen i övrigt, mot större ojämlikhet och större skillnader mellan olika grupper.
Så tycks det som om de barn som kommer från resursstarka hem knappt har tappat i läsförmåga alls sedan 2016, medan socioekonomiskt utsatta elever hamnar längre efter än tidigare.
Det är förstås lika förutsägbart som det är orättvist. Men det som gör detta alldeles särskilt illavarslande är att man i detta kan skönja början på tudelning av vårt samhälle som potentiellt kan vara farlig.
För på sätt och vis är det paradoxalt att läsförmågan går ner just under en tid då folk i allmänhet på grund av den digitala utvecklingen är omgivna av mer text, och mer aktiva i att skriva, än de kanske någonsin har varit förut.
Även personer som tidigare kanske inte varit särskilt benägna att bläddra i tidningen utsätts idag konstant för såväl nyheter som annonser och åsikter genom sina telefoner och sina sociala medier, och för den som inte är rustad för att göra det utgör det faktiskt också en risk.
Förmågan att ta till sig en längre text, bedöma dess tendenser, dess avsikter och dess premisser är någonting som många av oss har kommit att ta för givet – det är genom den sortens läsförmåga som man i alla fall ibland förmår avgöra att en nyhet är ett aprilskämt, eller att åtminstone en del av budskapet i en annons bör tas med en nypa salt.
Därför är det också genom den kvalificerade läsförmågan som vi skyddar oss själva mot falska nyheter, och desinformation från avsändare som inte vill oss väl; det kan vara budskap från bedragare, från konspirationsteoretiker eller påverkanskampanjer som sprids av främmande makt.
I alla fallen gör en minskad läsförmåga vårt samhälle mer sårbart, och mindre stabilt.
Det utgör ett problem för demokratin och för hela samhället – men alldeles särskilt för dem som har lämnats utanför, och så riskerar att bli offer för aktörer med onda avsikter.
Tillgången till korrekt och pålitlig information om världen riskerar på så sätt att bli till en klassfråga, där människor som lever i ett och samma samhälle i allt lägre utsträckning förstår varandra och delar en och samma bild av världen.
För den som har följt med i nyheterna är det knappast någon nyhet att detta utgör fruktbar mark för såväl konflikter som extremism – och därför är det nu viktigare än någonsin att prioritera läsningen inom den svenska skolan, och alldeles särskilt göra det för barn från socioekonomiskt utsatta hem.
Och fast jag aldrig trodde att jag skulle säga det om just läsning, så är det faktiskt bråttom. För om man inte når dem nu, kommer det nämligen att vara väldigt svårt att någonsin nå fram till dem igen.