I mitten av juni meddelade Miljöpartiets språkrör Per Bolund att han inte ställer upp till omval under höstens kongress, utan har för avsikt att lämna politiken.
Ur ett mänskligt perspektiv är det ett beslut som är lätt att förstå. Bolund har arbetat inom toppolitiken under många år, och sådant tar ut sin rätt och tvingar annat att stryka på foten; efter många år som minister eller en del av den styrande koalitionen, kan det också vara svårt att ladda om inför ännu en period i frustrerad opposition.
Men det är också förståeligt ur ett politiskt perspektiv – för vad det än kan ha varit som Miljöpartiet skulle ha behövt för att bryta sin mångåriga kräftgång bland väljarna, så var det i alla fall inte Bolunds ledarskap.
Han har gjort ett gott arbete både som minister och som en av två ledare för sitt parti. Men det har inte varit tillräckligt för att lyfta ett parti som de senaste åren har dansat farligt nära riksdagsspärren
Det allra märkligaste är att denna dans har ägt rum under just de år då de frågor som ligger partiet närmst om hjärtat, som är skälet till att det bildades och som de har väljarnas förtroende i har legat högt upp på dagordningen, och fått ordentligt med medialt och politiskt utrymme.
Hur kommer det sig egentligen att Miljöpartiet har varit så otroligt svaga, samtidigt som vi ser den globala uppmärksamhet som skolstrejkarna i Fridays For Future får – och samtidigt som näringslivsföreträdare plötsligt talar sig varma för den gröna omställningen?
En orsak är förstås just det – när andra röster plockar upp Miljöpartiets budskap, och kanske framförallt de populära delarna av det, framstår de inte längre som unika i det politiska landskapet; de erbjuder någonting som nästan alla partier i alla fall påstår att de också har.
I ett sådant läge ställs man inför ett strategiskt val, som Miljöpartiet har brottats med under hela sitt 2000-tal. Antingen blir man ännu radikalare i sina profilfrågor, och skiljer ut sig från mängden igen, eller så närmar man sig andra politiska områden och bygger ett förtroende hos väljarna även på dem.
Bolund får sägas tillhöra den senare skolan – ett språkrör med grund i den miljöpartistiska traditionen och i de centrala miljöfrågorna, men med en framtoning och en bredd som mer liknar politiker hos andra partier.
Att han inte har lyckats partiet innebär emellertid inte att den andra vägen automatiskt hade varit rätt – tvärtom. Ett ännu radikalare Miljöpartiet hade i den senaste valrörelsen, som till så stor del handlade om plånboksfrågor och priserna på exempelvis el och bensin, förmodligen hamnat fullständigt offside.
De hade haft svårt att bygga hållbara samarbeten, och med all sannolikhet löpt en större risk att åka ur riksdagen.
Därför kommer Miljöpartiet att behöva fortsätta att dansa, och försöka hämta kraft i det radikala miljöengagemaget samtidigt som de riktar sig inåt mot den politiska mitten, och inte skrämmer bort väljare med alltför drastiska reformförslag.
Den dansen kommer nu att behöva ledas av någon annan än Per Bolund. Men att den lyckas är faktiskt viktigare än någonsin. Skulle Miljöpartiet försvinna ur riksdagen, skulle det vara en tydlig signal till de övriga partierna att miljöfrågorna kanske inte är särskilt viktiga för väljarna trots allt.
En sådan inställning har Sverige inte råd med på sikt – och därför bör vi alla hoppas på att Märta Stenevi och Per Bolunds efterträdare lyckas med att lyfta sitt parti; ett konkurrenskraftigt miljöparti gynnar nämligen oss alla på sikt.