Såg ni Melodifestivalen i lördags? Jag kan meddela att många norrbottningar med mig till och med var på plats i Luleå.
Gick rätt låtar vidare? Ingen aning. Men en sak är säker – och det är att Mello för oss samman i Sverige och skapar kollektiva minnen. Det är en brakstor folkfest.
Jag hade förmånen att sitta med i den senaste public-service utredningen som drog igång 2017 och leddes av Sture Nordh. Vi föreslog ett nytt finansieringssystem som trädde i kraft den 1 januari 2019 och nya sändningsvillkor som började gälla från den 1 januari 2020.
Varför var då det här viktigt? Jo, för att demokratin mår bra av ett oberoende public service. Det visar också forskningen. Runt om i Europa och världen ser vi hur desinformation försöker forma människors tankar, hur makthavare försöker ta kontrollen över vad som får sägas, hur resurserna till radio och tv i allmänhetens tjänst skärs ner. Där eroderar också demokratin.
Vad betyder det att vara i allmänhetens tjänst? Det innebär att jag och hela Sveriges folk ska få opartiska och sakliga nyheter om vad som händer i landet och världen – inte bara bilden statsmakten eller storföretagen vill förmedla. Att jag får ta del av berättelser från hela Sverige – inte bara berättelser från storstäderna, att också barn och seniorer, minoriteter och funktionsnedsatta har ett radio- och TV-utbud att ta del av.
Public service är till för alla och väljer inte bort målgrupper för att de inte är tillräckligt kommersiellt intressanta. Och kanske den mest centrala principen av alla – att allt innehåll kan anmälas av vem som helst för granskning. Det är en garanti för opartiskhet och saklighet. Tillsammans med bland andra lokaltidningen, står radio- och tv i allmänhetens tjänst för en viktig mediemångfald.
Nästan hela Sveriges befolkning tar del av public service en genomsnittlig vecka. Melodifestivalen, Vår tid är nu, Vinterstudion, Sommar i P1, Den stora älgvandringen, P3 dokumentär, På spåret, eller Kalle Anka på julafton – det är några exempel på program som samlar många människor framför tv:n eller surfplattan. Som ger oss kollektiva minnen, gemensamma insikter, bildar oss, och får oss att kikna av skratt eller jubla över svenska idrottsframgångar.
I tider då vi talar om samhället som polariserat, visar en radio och tv i allmänhetens tjänst att vi fortfarande kan samlas och skapa kollektiva minnen. Något värt att hålla fast vid.