Om bara tre dagar skriver jag min sista text som politisk chefredaktör. Den senaste tiden har det därför blivit många tillbakablickar på mina 37 år som opinionsbildande journalist, därav mer än 18 år hos NSD.
Den här dagen – Internationella kvinnodagen– gör jag inget undantag. Kvinnornas frammarsch och den ökade jämställdheten är nämligen en av de stora förändringarna under mitt yrkesliv. Utvecklingen är påtaglig i mediehusen i Sverige.
Länge var det massiv mansdominans i tidningsvärlden.
NSD grundades 1919 men det dröjde hela elva år innan tidningen fick sin första kvinnliga journalist – Alida Ruuth som anställdes 1930.
Några år senare anställdes Anna-Greta Jansson och 1959 blev Sonia Wikström NSD:s tredje journalist. Under tidningens första 40 år fanns alltså bara tre kvinnliga journalister!
I NSD 11 december 2004 skrev vår reporter Kerstin Anttilla om ett samtal med en av dessa banbrytare – Sonia Wikström från Arvidsjaur.
”Sonia berättade att den allra första kvinnliga journalisten Alida Ruuth till utseendet påminde om legendariska Bang, Barbro Alving, och sades ha varit en mycket beslutsam kvinna med mod att sätta vem som helst på plats. Sonia Wikström hörde männen tala respektfullt om Alida Ruuth och Anna-Greta Jansson när hon påbörjade sin anställning i Boden där NSDs huvudredaktion tidigare låg. Det var ett faktum som ingav henne viss förtröstan och tillförsikt.”
Wikström konstaterade emellertid att redaktionen ändå var helt och hållet männens värld.
”Emancipationen var ett ännu slumrande begrepp på det glada 50-talet. Outtalat hörde kvinnor hemma bland kastruller och virkbeskrivningar”, sa Wikström.
Det märktes på arbetsfördelningen. De manliga journalisterna fick ta sig an olyckor, dramatik och skandaler. Sonia Wikströms första jobb blev att göra en babyspecial.
Att skriva om barn, mat och hushållsarbete sågs som lämpliga arbetsuppgifter för de kvinnliga journalisterna.
Med tiden kom dock förändringen. En sensommar på 1960-talet när nästan alla män hade semester inträffade en stor familjetragedi utanför Korpilombolo.
Två små barn brann inne i familjens hus när föräldrarna var ute. Fotografen Harry Larzon och Sonia Wikström var de enda som fanns tillgängliga på redaktionen. De åkte iväg och gjorde ett mycket bra jobb.
”Efter det var jag plötsligt jämställd”, berättade Sonia Wikström i NSD 11 december 2004.
Idag ser det ut på ett helt annat sätt. Andelen kvinnliga journalister har ökat kraftigt sedan mitt kliv in i arbetslivet i mitten av 1980-talet.
2024 består redaktionerna i Mediehuset i Luleå till 42 procent av kvinnor och 58 procent av män. I redaktionsledningarna är fördelningen 50-50 och Lenitha Andersson-Junkka är sedan 5 februari ny chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten.
Det finns emellertid skäl att påminna om stegen mot ökad jämställdhet inte varit en skänk från ovan. Det har krävts decennier av politisk kamp och reformer.
Minns till exempel slopandet av sambeskattningen 1971, utbyggnaden av barnomsorgen och satsningen på föräldraförsäkringen.
Sådana beslut har gjort att fler kvinnor kunnat ta klivet ut i arbetslivet, ta sig ur destruktiva förhållanden, fått chansen att stå på egna ben och bidragit till emancipationen.
En medveten politik har gjort att Sverige numera klassas som EU:s mest jämställda land av det europeiska jämställdhetsinstitutet EIGE.
Det betyder inte att allt är perfekt i tidningshusen eller samhället i stort 2024. Fortfarande finns många orättvisor och ojämlikhet. Men det är viktigt – och hoppingivande – att se att politik kan göra skillnad.
Utvecklingen är inte ödesbestämd. Samhället är människans verk. Om något är fel kan vi ändra på det. Det är en trösterik tanke.