Första gången jag läste Marias Gripes roman "Skuggan över stenbänken" (1982) var jag lika gammal som bokens berättarjag: Berta.
Hon är 14 år när historien börjar, året är 1911. Man upptäcker nya saker i en roman när man läser den igen, och kanske speciellt när man läser en roman som vuxen och inte längre har tonårsjagets blick. Som att klassamhället är ett centralt tema i Gripes berättelse: det gick mig förbi första gången.
Nu är ojämlikheten mellan människor som blir i mitt blickfokus.
I Bertas familj är det kutym med två ”tjänsteandar”, ja, de kallas så, som att de inte är riktiga människor av kött och blod. En yngre husa och så Svea, den barska hushållerskan som varit i familjens tjänst i många år.
Svea har vigt sin person åt att tjäna den välbärgade familjen – hon är sin roll och tycks trivas med den. Hon värnar hierarkier.
Det gäller att veta sin plats i maktstegen, det sätter hon en ära i. Och det där med kvinnlig rösträtt! Det är inget för henne.
När den nya jungfrun Caroline gör entré debatterar de två rösträttsfrågan. Carolines argument är att nu när männen fått rösträtt, är det inte mer än rätt att även kvinnor får det. Men Sveas syn är att alla (det vill säga kvinnor) inte ska vara med och förhäva sig. Hon behöver ingen rösträtt för att vare sig veta vad som är rätt, eller för att sköta sitt (det vill säga, tjäna familjen).
Sveas position i klassamhället präglar hennes idévärld och hennes syn på sig själv och det kön hon representerar. Den andre.
Men Svea är långt ifrån lägst ner i klassystemet. Flora från Oset, hon med de många barnen, förmänskligar en av de grupperna som har det sämst i Sverige 1911.
Floras barn mättas med matkorgar och Flora själv stillar sin ångest med brännvin. Verkar dra in lite pengar via prostitution.
Floras son Edvin blir senare matbarn hos Bertas familj och när han kommer in i huset tittar familjens barn på honom som ”en liten hundvalp som skulle utfodras”.
Tack och lov rycker Svea in och räddar Edvins värdighet. Han får äta ifred, utan publik.
Flora och Edvins band till Bertas familj är inne och petar i välgörenhet som idé och som praktik. Det är ingen vacker spegling. Det är en fattig familjs ”lyckolott” att ett barns mage blir mättat, att leva bortom svältgränsen är ingen rättighet.
Flora bör vara tacksam (precis som de fattiga alltid förväntas vara, de som har det sämst ska inte komma och bete sig).
Och familjen som ger av sitt överflöd får en plats i himlen enligt Svea som får bli en budbärare för det konservativa tankegodset.
Lilla Edvin (som blivit Sveas hjärtebarn) dör på grund av sjukdom, förmodligen som ett led i undermåliga bostadsförhållanden, undernäring och smuts.
Flora inser att hon inte kan ta hand om resten av sina barn och ger dem till Svea. Hon – som alltid längtat efter egna barn men aldrig fått möjligheten – blir överlycklig och väljer att tillsammans med barnen flytta från staden ut på landet. Så att inte Flora får för sig att ändra sig, eller komma full och störa.
Det var bäst, resonerade Svea, att kapa banden med Flora. Barnen skulle glömma sin mor vad tiden gick. För vad är väl Flora att minnas tänker jag? En fattig suput som bedriver hor och mister sitt barn i sjukdom och sedan känner sig tvingad att ge bort de barn hon har kvar. Flora är också den andre. Således ”räddar” de andra Flora och Svea, varandra på olika plan.
Gripes skildring av klassamhället är inget att längta tillbaka till.
Nu har jag köpte del två i Skuggserien "…och de vita skuggorna i skogen".