Trots att innehållet i regeringens och samarbetspartiernas 73-punktsprogram varit känt sedan länge väckte höstbudgeten missnöje och frustration bland många socialdemokrater.
Det är inte särskilt svårt att förstå. Det var inte för att avskaffa värnskatten som man gick med i SSU, kokade kaffe på partimöten eller knackade på främmande människors dörrar – och även om mer pengar till rättsväsendet och försvaret sannerligen behövs får det knappast ett rött hjärta att bulta extra hårt.
Det är ingenting vi behöver hymla med: Så här hade inte en socialdemokratisk statsbudget sett ut. Men just därför ska vi inte heller göra misstaget att tro att det här är en socialdemokratisk budget, bara för att den läggs fram av en socialdemokratisk stats- och finansminister.
Det är en samarbetsbudget, och eftersom vi nu samarbetar med partier som står en bra bit ifrån oss har vi varit tvungna att ta rätt stora kliv för att gå dem till mötes.
Centern är inte det gamla Bondeförbundet längre – de är ett i grunden liberalt parti, och ett samarbete med dem innebär nödvändigtvis att man sväljer en del riktigt bittra piller.
På många sätt är det också en nyhet. Man är van vid att arbeta tillsammans med partier som inte bara står en nära politiskt, utan som också är den avgjort svagare parten – nu samarbetar man med borgare med trumfkorten på hand.
Det innebär att den kommande mandatperioden för kommer att bli en svår balansakt: Å ena sidan måste man våga stå upp för det man gör och visa att man är stolt över de beslut man fattar, men å andra sidan måste man kommunicera tydligt att detta inte är den linje som man själv skulle ha föredragit.
Det finns mycket gott och nödvändigt i den lagda statsbudgeten också, och det som mest av allt har präglat den framgångsrika socialdemokratin är att man aldrig surrar sig vid masten för principernas skull, utan alltid prioriterar att vara pragmatisk och genomföra det som faktiskt är möjligt.
Det är sättet man gör politik på – och det är så partiet har blivit Sveriges utan jämförelse starkaste formande politiska kraft de senaste 100 åren. Det handlar om att styra mot ett ideal, men aldrig låta idealet styra en själv.
Det handlar om att prioritera långsiktiga mål framför stolthet och kortsiktiga segrar i debatten. Det innebär att vi ibland måste svälja besk medicin – men på sikt är det en rationalitet som bygger Sverige starkt, och väcker förtroende hos väljarna.