Kanske har ni någon gång under de senaste åren hört någon säga att Sveriges riksdag har en ”icke-socialistisk majoritet.”
Det är ett uttryck som framförallt används av moderater som menar att borgerligheten bör ta Sverigedemokraterna till hjälp för att fälla regeringen, och sedan bilda en egen med deras stöd.
Hur klumpigt och tungvrickande uttrycket än må vara i sig självt är det alltså snarare en sorts politiskt kodspråk – och som sådant säger det faktiskt i gengäld en hel del om tillståndet i den svenska oppositionen.
De talar om en icke-socialistisk majoritet som om det vore ett unikt sakernas tillstånd, och som om de helt och hållet hade glömt hur deras egna partier agerade efter valet 2014; de erkände sig, som det mindre av två politiska block, besegrade, och valde att gå i opposition.
Nå – vissa saker kan vara lätta att glömma, och det gäller kanske i synnerhet borgerliga politiker och debattörer. Hur ska man annars förklara att de, som för inte alls länge sedan lovade väljarna att de inte var beredda att ta i Sverigedemokraterna med tång, nu för samtal med dem om ett framtida samarbete?
Med borgerlighetens moraliska hållning får det vara hur det vill. Men det första som slår mig när jag hör någon säga det otympliga ”icke-socialistisk majoritet”, är att jag skulle vilja ställa dem en enkel fråga: När fick den svenska riksdagen senast en majoritet som faktiskt var socialistisk?
Svaret är mycket enkelt: Det har inte hänt sedan Sveriges statsminister hette Ingvar Carlsson, 1994. Miljöpartiet är inte – lika lite som centerpartiet var det under nittiotalets samarbete med socialdemokraterna – ett socialistiskt parti, och det är ingen slump att minoritetsregeringar faktiskt är det vanligaste sättet som Sverige regeras på; det är sällsynt att något politiskt block skapar en egen majoritet, alltså är man tvungen att förhandla.
Sådana förhandlingar handlar inte bara om regeringsmakten eller om det politiska spelet. De handlar om konkret sakpolitik – om vad som är ens politiska prioriteringar, och vad man är beredd att ge upp för att uppnå dem.
Det är med sådana kompromisser Sverige har byggts – och den andra frågan man måste ställa till dem som talar om en ”icke-socialistisk majoritet” är vad de egentligen är för.
Att de är emot en socialistisk regering – som vi inte har – står helt klart. Men vad har de egentligen gemensamt med varandra utom det?