Man kan kalla mig populist

Susann Jonsson är bland annat styrelseledamot i Sveriges Radio.

Susann Jonsson är bland annat styrelseledamot i Sveriges Radio.

Susann Jonsson är bland annat styrelseledamot i Sveriges Radio.

Foto: Privat

Krönika2019-10-02 03:56
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Att SD enligt senaste opinionsundersökningen är näst största parti är så nedslående att min krönika såklart borde bearbeta tragiken. Men vad leder det till? Ni som läser de här raderna är förmodligen lika oroade. 

Vi mediekonsumerar för att få tingens ordning bekräftad. Istället ska jag bekänna mig som populist. I någon mån finns det en röd tråd.

Ordet populism kommer från latinets ”populus” och betyder kort och gott ”folk”. Är man populist har man ett förenklat förhållningssätt till politik och delar upp befolkningen i såna som vi (folket) och dom andra (eliten). 

Populistens favoritverktyg stavas ”sunt förnuft” – i kontrast till forskning och evidens.

Beskrivningen ovan är förenklad och kan beskyllas för att vara populistisk. Det är i gråzoner och nyanser det intressanta finns. Och framför allt – däri ligger möjligheterna att förstå varför: Hur kan det komma sig att var femte svensk är beredd att lägga sin röst på ett sånt parti? Folkhemssverige vänder sig i graven. Solidaritet? Hallå!

Kommer ni ihåg valrörelsen när S-slogan kort och gott löd ”Alla ska med!” Fasen vad jag gillar den. Kort och gott och enkelt, istället för att peka ut olika behjärtansvärda grupper av befolkningen som mer prioriterade än andra. Då faller alltid någon bort. T ex lågutbildade män på landsbygden. Hur hånad och utpekad kan en grupp medborgare bli; inskränkta rasister hela bunten? Revanschen ser vi i väljaropinionen.

Val av livsmiljö (undvik London) och umgänge (undvik makthavare) har hög prioritet för den brittiske journalisten John Harris, verksam på The Guardian. Kolla upp honom! 

Intressant opinionsbildare som rakt av redovisar sin subjektivitet som arbetarklasskille med access till finrum och megafon. Att Miliband inte skulle bli premiärminister förutsåg han, Brexit absolut ingen överraskning och om Corbyn utbrast Harris: ”Brittisk överklasskille som har noll koll på dom han ska företräda”. Den högerpopulistiska frammarschen i Europa och socialdemokratins kris menar han beror på just det; man har tappat kontakten med ”folket”.

När jag vid en studieresa till London häromveckan lyssnade på Harris kom jag osökt att tänka på Vitådalen och skolstriden: såklart kan man kalla mig populist. Argument kan gå på tvärs relativt lagkrav och forskning. Till mitt – och alla andra demonstranters försvar – vill jag påstå att våra höjda röster inte på något enkelt sätt bara handlar om skolan. Nej, det är en påminnelse om att samhällsprojektet även måste inkludera oss: Alla ska med!