Makten finns i den hand som håller pennan

En fråga som under de senaste åren har engagerat många är den om barns skärmtid i skolan. I maj i år meddelade skolminister Lotta Edholm att man river upp Skolverkets strategi för digitala verktyg, efter en serie kritiska remissvar från barnläkare och känslor.
Det låter drastiskt – men var nog i grund och botten ett klokt beslut. Remissvar är till för att lyssnas på, och när det kommer till skolfrågor är det väldigt lätt för politiker att ta tydlig ställning inom sådant som kanske i själva verket borde överlåtas till experter och till lärarna själva.
Det är bara den lärare som står i ett klassrum som vet vad som händer där – och som har de allra bästa förutsättningarna för att bedöma vad som ger resultat och fungerar för barnens inlärning.
Att avvakta en konsensus inom forskarvärlden och fungerande arbetssätt för Sveriges lärare är inte samma sak som att vrida tillbaka klockan för digitaliseringen – det är som var och en av oss på gott och ont vet omöjligt att göra, och i ett sådant teknikskifte som vi befinner oss i just nu är det lätt att drabbas av en brådska.
Den brådskan kommer inte sällan från rädsla – en rädsla för att halka efter omvärlden, eller rädslan för att med förändringen göra någonting oåterkalleligt fel. En sådan rädsla är naturlig, framförallt när det handlar om våra barns framtid, men att den kanske är berättigad betyder inte att det är den bästa grunden för att fatta ett välöverlagt beslut.
Av denna debatt finns det emellertid en slutsats som redan nu är möjlig att dra, och det är att det klokaste i det här fallet är att inte lägga alla ägg i en och samma korg; rapporterna om försvagad läsförståelse i till exempel PIRLS-mätningen är oroväckande, och det är också de anekdotiska och kliniska bevisen på minskad koncentrationsförmåga hos barn som använder skärmar mycket.
I vissas öron kommer det att låta som en teknikfientlig konservatism att insistera på att barn ska läsa fysiska böcker och lära sig att skriva för hand – men i en värld som i allt högre grad präglas av text och information är det viktigare än någonsin att de som växer upp lär sig att behärska och känna sig bekväma med dessa medium på egen hand.
Det heter att pennan är mäktigare än svärdet, och det är för att det så länge vi kan minnas har varit den hand som håller i en penna som bestämmer när svärdet ska dras och vem det ska riktas mot. 
Det vi har sett de senaste året är att datorskärmen åtminstone i teorin är exponentiellt mäktigare än pennan, och lätt blir ett verktyg för informations- eller desinformationskampanjer som den utan en egen och kritisk relation till språket och dess möjligheter alltid kommer att vara ett lättare offer för.
Som författare och som skribent har det alltid varit självklart för mig att det enda som kan fördjupa förståelsen för text är att ägna sig åt båda sidor av den – att läsa och att skriva är olika processer som förstärker varandra, och skärper blicken för såväl textens möjligheter som begränsningar.
Som det ser ut just nu finns risken att det är förmågor som enbart kommer att traderas i de hem där läsning av böcker är en självklarhet – och därför är frågan om skärmtiden ytterst en klassfråga. 
Paradoxalt nog finns risken att det är den som inte får läsa traditionella böcker, som riskerar att hamna efter i ett samhälle som präglas av text på skärmar; därför är det fortfarande viktigt att se till att alla får del av de möjligheter och den makt det innebär att hålla en penna i sin hand.