Lucia är ett trevligt inslag i vintermörkret. Det är en tradition som vi alla förhåller oss till. Vi har nästan alla medverkat som tärna, stjärngosse eller rent av ljusdrottningen själv. Vi har minnen av hur kamrater glömt verserna eller brutit ledet och slängt sig i mormors famn när de upptäckt henne i publiken. Och några minns säkert luciafirandet som en rejäl glöggfylla, nerspydd luciasärk, ock inställda lektioner dagen efter.
Nuförtiden verkar Lucia dessutom ge chans till folk att få utlopp för sina aggressioner. De som tror detta är en svensk tradition som alltid funnits och inte får förändras blir rasande när de upptäcker förändringar.
Så hur är det då?
Luciatraditionen är en blandning av olika inslag. Grundplattan är historiska vanor som utvecklats i samband med årets längsta natt och kortaste dag. Denna midvintertradition har troligtvis funnits långt innan den kristna Lucia kommer in i bilden någon gång på medeltiden.
Framförallt var det ungdomar, pojkar och flickor, som gick runt i gårdarna, utklädda och sjöng visor för att få mat och dryck.
Folk trodde att denna natt var fylld av övernaturliga inslag. Djuren kunde tala (tänk Disneyfilm) och diverse spöken och väsen var aktiva (tänk ”halloween”).
Det gällde därför att hålla sig vaken, vilket var lättare om man käkade hela tiden (tänk Hober som käkar tre frukostar).
Det har gjorts gällande att det röda skärpet mot den vita luciadräkten symboliserar att hon ska vara en oskuld fram till denna natt – och att det här således finns inslag av fruktbarhetskult. Medan det på andra håll varit unga män som varit utklädda till de Tre Vise Männen (åtföljd av en sotsvärtad Judas).
Lucia var från början inte någon enhetlig tradition, utan varierade över landet.
Den radikala förändringen av denna folkliga vana – vid sidan av att det kristna inslaget vävs in i firandet – är när massmedierna slår klorna i Lucia.
1927 anordnar Stockholms Dagblad en Luciatävling och snabbt följer de andra tidningarna efter. Över hela landet började anordnas luciatåg. Först med en Lucia och ett par tärnor, sedan med stora flockar med tärnor, tomtar, stjärngossar och pepparkakegubbar.
Så under några decennier kom luciatraditionen att bli enhetlig över hela landet.
Men nu är det slut med detta. Det verkar som att lussetraditionen peakat och börjar sjunka undan. Det är lite skämmigt att delta i omröstningar om vem som är snyggast på skolan. Idag vill var och en vara sin egen Lucia och traditionen börjar likna en maskerad.
Det väcker förstås starka känslor bland dem som föreställer sig att traditioner inte ska förändras. Exempelvis har förekomsten av manliga lucior retat upp en del, trots att den första belagda lucian med vita kläder och ljuskrona var en dräng i Skinnskatteberg 1820.
Om ett mörkhyat barn avbildas med luciakrona går några i taket och öser på med diverse hatiska och rasistiska kommentarer.
Således kan vi, mitt i denna vackra föränderliga tradition, ställa den smärtsamma frågan: Är det dags att göra om stjärngossarnas huvudbonader till dumstrutar – och fördela dessa till folk efter behov?