Lotteriskandalen är bara toppen på isberget

Är det något socialdemokratin behöver påminnas om, efter lotteriskandalen, så är det partiets anti-kapitalistiska idéarv och folkrörelserötter, skriver NSD:s ledarkrönikör Kjell Rautio.

STOCKHOLM , SVERIGE 20240913
Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin (S) när Socialdemokraterna håller pressträff på med anledning av lotterierna.
Foto: Jessica Gow / TT / Kod 10070

STOCKHOLM , SVERIGE 20240913 Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin (S) när Socialdemokraterna håller pressträff på med anledning av lotterierna. Foto: Jessica Gow / TT / Kod 10070

Foto: Jessica Gow/TT

Krönika2024-10-14 05:00
Detta är en ledarkrönika. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

"Kapitalismen är ett tillstånd i världen, och i själen". Ord som tillskrivits författaren Franz Kafka som det ofta funnits anledning att citera den senaste tiden. 

Ett aktuellt exempel är Socialdemokraternas hantering av Kombilotteriet. 

Det handlar om att partiet lagt ut etiken på entreprenad till ett skumraskföretag, som genom aggressiv försäljningsteknik riktad mot äldre bedriver sin verksamhet från Barcelona och därmed undviker svensk skatt och svenska kollektivavtal.

Även om det naturligtvis inte går att komma runt partisekreterarens ansvar handlar lotteriskandalen om något mer än enskilda förtroendevaldas dåliga omdöme. 

Här pratar vi alltså om ett parti som bildades för att skapa drägliga arbetsvillkor och värna utsatta människor från kapitalistisk rovdrift. 

Kapitalismen har av allt att döma inte bara blivit en överideologi i samhället, utan har även sipprat in i den socialdemokratiska partisjälen. 

Detta är naturligtvis inget som uppstått över en natt, utan går djupare än så. Bakom ligger ett pärlband av successiva politiska positionsförflyttningar.

En av LO-ordförandens musikaliska favoriter, Ulf Lundell, har beskrivit inledningen på denna process: "Feldt öppnade kranarna och dårarna drack." 

Vad som åsyftas är avregleringen av kredit- och valutamarknaden, som sedan följdes av en rad bolagiseringar, privatiseringar och införandet av "kundvalsmodeller" under 1990-talet. 

Offentlig kärnverksamhet ansågs vara alltför ineffektiv och samhällsviktiga funktioner lades systematiskt ut på entreprenad till privata vinstdrivna bolag.

Under 1990-talet underordnas även det socialdemokratiska målet om "arbete åt alla" inflationsbekämpningen. 

Strikt budgetbalans, med årliga avbetalningar på statsskulden, prioriterades in absurdum framför långsiktiga framtidsinvesteringar i välfärd och infrastruktur. 

"Den som är satt i skuld är inte fri" var budordet. 

En bred ekonomisk-politisk samsyn reducerade vänster-högerkonflikten till nyansskillnader och förminskade politiken till att bli ett varumärkesval mellan mer eller mindre statsmannamässiga systemförvaltare.

När Europa i olika omgångar får en kraftigt ökad flyktinginvandring - efter krigen på Balkan och i Syrien - finns en djup frustration över nedskärningarna i välfärd och samhällsviktig verksamhet, som högerpopulister skickligt kan exploatera. 

Denna dynamik är inte något unikt svenskt anser exempelvis statsvetare som Sheri Berman. Arbetarrörelsen och vänstern i många europeiska länder står idag inför en liknande situation.

Det som trots allt gör mig optimistisk är att jag allt oftare ser en genomtänkt systemkritik mot 1990-talets dogmatik och retorik, inte minst hos de unga och inom den fackliga rörelsen. 

Arbetarrörelsen saknar inte heller begåvningar som kan ta över efter dagens S-ledning. 

Till partikongressen 2025 kommer jag och andra partimedlemmar att skriva motioner om behovet av att frigöra politiken från de kapitalstarka särintressenas grepp och om vikten av att forma en konkret reformstrategi för ökad jämlikhet och ekologisk hållbarhet. Motkrafterna formerar sig. 

Är det något socialdemokratin behöver påminnas om, efter lotteriskandalen, så är det partiets anti-kapitalistiska idéarv och folkrörelserötter. 

Förhoppningsvis får vi se ett tydligt generations- och perspektivskifte vid nästa S-kongress. Det behöver både arbetarrörelsen och Sverige.